Jag sätter ned foten och går

På fin-jobbet idag informerades jag om strukturförändringar i organisationen som tidigare dryftats vid ett styrelsemöte. Jag, som hittills har jobbat när jag har kunnat med en veckas framförhållning, skulle komma att rammas genom att tvunget ha två fasta heldagar; något som tidvis är helt oförenligt med mina föreläsningar och seminarier.
Var oerhört glad för att jag redan vid intervjun var tydlig med att skolan skulle komma först om jag var tvungen att välja, när det idag insinuerades att jag kanske borde hoppa över de föreläsningar som krockade med jobbet. Stod faktiskt till och med på mig och hävdade att jag varit mycket klar angående detta och att de dessutom när de anställde mig visste att jag inte var beroende av inkomsten (som visserligen är löjeväckande låg, men det är av underordnad betydelse så länge jag trivs, hinner med och inte minst kan återkoppla arbetet till min utbildning och lära mig nya saker) och därför inte kunde inrätta mig efter dessa nya önskemål.
Åkte vidare till skolan och hem igen efteråt med ont i magen - jag trivs ju jättebra och vill inte jobba någon annanstans just nu. Tre timmar senare ringer chefen, som talat med sin chef, som godkänt att jag jobbar mina 14 timmar i veckan när det fungerar för mig. Och dessutom får jag ett eget ansvarsområde med närmast omedelbar verkan.
Tjohoo! Jag håller återigen mitt löfte till mig själv om att inte låta mina många engagemang gå ut över hälsa, sömn och nöjen!

Och så har jag chockat en hel hög med ståckhålmare då jag vid anblicken av en osannolikt proppfull tunnelbanevagn (90% av trafiken är fortfarande stympad efter lördagens 15 centimeter med snö) ropade till kursaren som redan armbågat sig in att "jag promenerar hem, det är ju bara två stationer bort". Både promenaden och pendlarnas ansiktsuttryck (tanken på att gå när det finns kollektivtrafik förefaller dem som högst onödig, för att inte säga provocerande, och de flesta skulle antagligen inte ens hitta vägen ovan jord trots att det är raka spåret ungefär en kilometer) tycker jag förtjänar en Delicatoboll... så jag tar TVÅ!
Och fördjupar mig i samhällsvetenskaplig metod i en fint städad, trevlig lägenhet som doftar av en stor bukett liljor... livet är inte så dumt ändå.

En Dra-Mat-isk räddning

Förra fredagsmorgonen är egentligen en hel otursblogg för sig. Jag hade självklart packat redan kvällen innan för helgens jobb-kombinerat-med-nöjes-resa till min gamla norska hemby Gol. Eftersom jag är den planeringsmänniska jag är gick jag upp klockan fem för att hinna dricka kaffe och packa ned badrumssakerna efter en dusch, samt vattna blommorna och dra ur kontakterna och kasta allt i kylen vars datum skulle gå ut under bortavaron (fyra dagar) innan jag skulle kånka väskan till T-Centralen och sätta den i ett skåp där för att slippa asa runt den på campus under förmiddagens föreläsningar.
Bra tänkt! När jag stod vid dörren redo att gå och lyfter upp bagen lossnar handtaget. Innan paniken får fäste minns jag att jag har en inte så vacker, men ändamålsenlig, knallrosa väska på hjul instuvad i klädkammaren. Stuvar fort över packningen i den, hoppar på locket tills jag får igen dragkedjan och rullar sedan glad och nöjd nedför trapporna och ut på de istäckta gatorna. Hinner halvvägs till tunnelbanan innan hjulen går sönder. Paniken närmar sig.
Klämmer mig in på ett café som håller på att öppna och ställer in väskan där (den går inte att bära, den är för tung och bärhandtaget har gått sönder tidigare på den också) och springer tillbaka till lägenheten med en ur frustration sprungen idé - jag har ju mammas tantkärra (också kallad "Dra-Maten", en sådan där skotskrutig sak på vagn som gamlingar använder istället för att bära tunga matkassar. Mycket användbar även vid mer omfattande vändor till Systembolaget.) i hallen. Lyfter ut den i trappuppgången, snubblar/ springer nedför trapporna, kastar mig ut på gatan och in på cafét, hämtar väskan och tillbringar resten av dagen med att bli utskrattad för min skitfula väska på hjul som nu fått extrahjul (hann inte till centralen, nej.). Psykologiska Institutionen där vi läst januarikursen är en vacker, kulturmärkt och anrik byggnad - utan hiss. Föreläsningarna var längst upp... Nåja. Jag tog mig till Norge utan större vanskligheter än att mödosamt baxa väskan upp och ned på olika tåg.

Rullade in på busstationen mitt i natten (söta, underbara lilla Sara tänkte vara välkomstkommitté - och väntade på mig i över en timme på tågstationen en kilometer längre bort...) och fick rum, sov som en stock i fjälluften trots grannens boomblaster och jobbade med världens bästa gäng lördag (bankett: fruktad fatservering. Jag blev räddad av en gentleman med stark vänsterarm i sista sekunden.) och söndag (utcheck av hundratals studenter. De var fortfarande fulla, så de protesterade inte så mycket mot alla straffavgifter vi lade på efter att ha inspekterat vandalismen på rummen).
Så bar det av till grannbyn Hemsedal för social samvaro med kollegerna. Vad som hände mellan 9PM och 9AM ska låtas vara osagt (men jag var den enda som hade med mig kamera, mouhahaha), mest för att jag inte minns allt. Men trevligt var det.

Måndagens planerade tentamensskrivning varvades med små fikastunder och härliga nypor frisk luft så till den grad att inget blev skrivet... men det åtgärdade jag väl hemma i Stockholm igen, istället.
Och nu är tentan inlämnad och jag ser tillsammans med 89 andra med ångest fram emot resultatet, som förhoppningsvis inte låter vänta på sig längre än ett par veckor. Tiden fördrivs med nya tegelstenen till kurslitteratur, i Metod den här gången, samt ännu en 24-timmarsresa till fjälls (nästa vecka) för att jobba lite mer, och så skola och fina Östermalmsjobbet såklart. Om det nu går att ta sig dit i snökaoset (ja, det kom 15 cm nederbörd. För tre dagar sedan. Så allt står stilla och det refereras till "en akut nödsituation" i landets tidningar. Någon borde verkligen ta sig en tur till fjälls - både för att se vad ett ordentligt snöfall är och för att lära sig ploga).

Wish me luck!

Straight flush

Den vackra orange-med-glitter mobiltelefonen jag fick när jag tecknade 24-månadersavtal på både telefon och bredband, finns dessvärre inte hos oss längre.

Mot slutet av lunchrasten på jobbet igår (man är tvungen att ta en hel timme. Det tar fem minuter att äta - vad gör folk flest resten av tiden?) smet jag in på damernas för att snyta mig, med mobilen i kavajfickan, och rätt som det är försvinner tyngden i fickan och jag hör ett svagt "plopp". Luftbubblorna är enda tecknet på att jag inte drömt.
Hade jag nu varit mer materialistisk och mindre äckelmagad, hade jag kanske hunnit kasta mig ned och fiska i kröken - men det skulle aldrig falla mig in. Fick istället (det var alltså fjärde dagen på nya, fancy pennkjolsjobbet) fråga närmaste chef vem man ringer om man råkat spola ned sin telefon.
Förbanne vare kontorslandskapen! Alla fick sig ett gott skratt. Det går bra, jag bjuder så gärna på det.
Vaktmästaren kom och började tömma ut vatten, suga och konstra med en jättestor, böjlig piprensare. Ingen telefon. Han öppnade vattenbehållaren och tog sig ned den vägen. Ingen telefon. Han skruvade loss hela toalettstolen så att avloppsvattnet forsade ut över golvet, lyfte och granskade och borstade. Ingen telefon.
Den fick sådan fart att den helt enkelt for direkt ut i Stockholm Vattens (vilka jag senare hoppfullt ringde och frågade om de hittat den. De skrattade snällt och förklarade vänligt, som man gör med barn och efterblivna, att den nog inte skulle dyka upp eftersom telefoner är tyngre än vatten. Men jag gav dem mitt nummer bara utifall att, och räknar med att de hör av sig när som helst.) stinkande domäner.
Jag gapskrattade resten av dagen. Jag skrattade när jag gjorde förlustanmälan hos polisen, när jag ringde Telenor och bad dem sända nytt simkort, och inte minst när jag förklarade läget för försäkringsbolaget. Det är ju faktiskt oerhört komiskt! Jag skrattade ända tills nämnda försäkringsbolag informerade mig om att min drulleförsäkring för 900,-/år, som redan är betald, inte gällde om jag inte hade telefonen kvar (därav samtalet till Stockholm Vatten). Som inte det här var själva definitionen på drulle. Så där satt jag, sur som ättika och arg som ett bi och kände mig lurad. Enda trösten är att jag i sista minuten såg att jag hade 30 dagars ångerrätt på försäkringen som går ut imorgon, så jag fick åtminstone den lilla glädjen att höra försäkringshandläggarens hånleende dö ut när jag bad henne sätta tillbaka pengarna på mitt konto. Hoppas så innerligt att det företaget tillämpar minusprovision!

Som för att ytterligare förgylla min dag stod alla t-banetåg stilla (någon hade hoppat/ramlat/blivit knuffad på T-Centralen och dött, jag visste inte det då - då hade jag inte blivit så irriterad) och jag kom för sent till fikan i Gamla Stan.

Men idag är det en ny dag, och den har varit fantastisk så långt. Inspirerande heldag i skolan, klänningen jag spanat in ett tag fanns kvar på rean i min storlek och jag fick solen i ögonen på väg hem. Sådär som det ska och brukar vara!

Och nu är det dags att packa för helgens äventyr, som denna gång för mig tillbaka till de norska fjällen för några dagars jobb kombinerat med tentaskrivande i lugnet och tystnaden som härskar där.

Ses och hörs!

Om bollar, bullar, och att vara en smula på världens kakfat

Livet är fullt av kakor som man inte både kan äta upp och ha kvar, och ibland blir jag så trött på detta eviga kakbråk och försakande - hela livet går ju ut på att låtsas att man inte äter några kakor, samtidigt som man i hemlighet äter så många kakor som möjligt och ändå vill ha flest kakor kvar när man dör.
Hade jag varit kakan hade jag inte velat ligga och mögla i burken utan hellre bli uppäten och avnjuten av någon som verkligen kunde uppskatta en god kaka.
Kakor är gott. Jag tycker om att baka kakor och fylla frysen. Det är min terapi - bullar är bäst, en fläskig deg man kan lägga sin själ i och knåda livet ur medan man tänker på allt - eller ingenting. Sedan ligger de där, bullarna, övergivna. Tills jag hittar någon som vill äta stackarna. Lyckligtvis är min studiegrupp sammansatt av hungriga studenter, så jag matar dem ett par gånger i veckan.

För övrigt har jag inte bara filosoferat runt kakor, utan också övervarat SM i rundpingis.
Vi missade sånär den diskreta ingången (om det inte hade varit för en social dörrvakt och en handskriven A4). Vi såg och log. Den tidigare skolmästarinnan blev blyg och någon var ju tvungen att försöka försvara västkustens ära. Tja... första gången träffade jag hemskt hårt och bollkallen fick jogga lite. Andra gången var jag så upptagen av att hålla racketen proffsigt att jag fullständigt missade bollen. Det gjorde ingenting. Jag måste inte vara bäst när jag ger mig in på saker jag absolut inte kan. Som allt som har med sport att göra.

När jag ville dokumentera ännu ett fenomen i genren "vuxna män gör saker tillsammans" blev jag tyvärr avbruten då en finnig tonårskille ( vi har debatterat hans eventuella könstillhörighet i två dagar nu. De andra tror han var en hon, men jag var den enda som pratade med honom och håller envist fast vid min teori, och i min blogg bestämmer jag och det var definitivt en han) tillfälligt utklädd i kjol och tantpage bad mig radera alla bilder han var med på. Som tur var åkte han ut i första rundan (jag vill gärna tro att jag skrämde honom med min strålande insats) och jag kan med glädje presentera företeelsen nedan.



Jag skulle gärna berätta vart vi hittade denna oas av billig tjeckisk öl på fat, långsträckta boulebanor och gratis underhållning i form av fanatiska pingisfånar, men charmen är just att det är så okänt.

Nu går jag och lägger mig och begrundar livet och dets outgrundliga vägar.

Klackar, man tackar

Snön faller, och vi med den.

På vartannat gathörn ungefär ser man folk falla offer för den förrädiska isen som gömmer sig under slasket.
Jag har än så länge klarat mig helskinnad (en kombination av tur, skicklighet och små, små steg) även om jag trotsat både väder och förnuft flera gånger den senaste veckan på väg till jobbet. Jag har ju bytt kvällsslitet och misären på Ölfabriken till ett jobb som rekryteringsassistent på ett bemanningsföretag av det exklusivare slaget på fiiinaste Östermalm. Eller sålt min själ till snobbarna, beroende på hur man ser det.

Hur som haver, så fick jag vänligt men bestämt vid anställningstillfället instruktioner om att "Här på kontoret har vi en informell dresscode som alla måste följa. Du förstår vad jag menar". Det gjorde jag. Jag vågar ju inte ens gå av tunnelbanan för att byta tåg där om jag inte matchat strumporna med trosorna. Så följden blev att jag nu inte bara klär mig i strama kavajer, stuprörsbyxor med pressveck, pennkjolar och blusar enligt själva sinnebilden av en kontorsbrutta (hellre göra det för bra än att nästan klara det) till vardags, men framför allt riskerar jag liv och lem på väg dit och hem igen i högst oergonomiska (men ack! så vackra), högklackade skor. Det kommer ju att se fantastiskt glamoröst ut den dag jag har bråttom och skär en kurva i lite för hög fart (jag vill gärna att du visualiserar scenariot, så kan vi tillsammans skratta skadeglatt åt mig).
Nåja. Jag passar in och trivs åtminstone. De är trevliga, det är ett jobb relaterat till min utbildning och jag kommer att lära mig mycket.
Och idag förstod jag äntligen hur de andra kunde glida in på torra, nyputsade stilettklackar helt oberörda av kaoset utanför. Lösningen kallas "skopåse" och man byter - inte som logiskt vore i kapprummet, för där kan ju folk se en och misstänka att man inte glider runt på 15 centimetersstövlar i snön, vaknar sminkad och har en extra lägenhet för att få plats med sina designerkläder, utan - i hissen på väg upp.

Jag sa ju att jag kommer att lära mig mycket.