Om bollar, bullar, och att vara en smula på världens kakfat

Livet är fullt av kakor som man inte både kan äta upp och ha kvar, och ibland blir jag så trött på detta eviga kakbråk och försakande - hela livet går ju ut på att låtsas att man inte äter några kakor, samtidigt som man i hemlighet äter så många kakor som möjligt och ändå vill ha flest kakor kvar när man dör.
Hade jag varit kakan hade jag inte velat ligga och mögla i burken utan hellre bli uppäten och avnjuten av någon som verkligen kunde uppskatta en god kaka.
Kakor är gott. Jag tycker om att baka kakor och fylla frysen. Det är min terapi - bullar är bäst, en fläskig deg man kan lägga sin själ i och knåda livet ur medan man tänker på allt - eller ingenting. Sedan ligger de där, bullarna, övergivna. Tills jag hittar någon som vill äta stackarna. Lyckligtvis är min studiegrupp sammansatt av hungriga studenter, så jag matar dem ett par gånger i veckan.

För övrigt har jag inte bara filosoferat runt kakor, utan också övervarat SM i rundpingis.
Vi missade sånär den diskreta ingången (om det inte hade varit för en social dörrvakt och en handskriven A4). Vi såg och log. Den tidigare skolmästarinnan blev blyg och någon var ju tvungen att försöka försvara västkustens ära. Tja... första gången träffade jag hemskt hårt och bollkallen fick jogga lite. Andra gången var jag så upptagen av att hålla racketen proffsigt att jag fullständigt missade bollen. Det gjorde ingenting. Jag måste inte vara bäst när jag ger mig in på saker jag absolut inte kan. Som allt som har med sport att göra.

När jag ville dokumentera ännu ett fenomen i genren "vuxna män gör saker tillsammans" blev jag tyvärr avbruten då en finnig tonårskille ( vi har debatterat hans eventuella könstillhörighet i två dagar nu. De andra tror han var en hon, men jag var den enda som pratade med honom och håller envist fast vid min teori, och i min blogg bestämmer jag och det var definitivt en han) tillfälligt utklädd i kjol och tantpage bad mig radera alla bilder han var med på. Som tur var åkte han ut i första rundan (jag vill gärna tro att jag skrämde honom med min strålande insats) och jag kan med glädje presentera företeelsen nedan.



Jag skulle gärna berätta vart vi hittade denna oas av billig tjeckisk öl på fat, långsträckta boulebanor och gratis underhållning i form av fanatiska pingisfånar, men charmen är just att det är så okänt.

Nu går jag och lägger mig och begrundar livet och dets outgrundliga vägar.