Ett sanslöst stolpskott

Så har jag alltså blivit sms-dumpad för första gången i mitt... nåja, iallafall för första gången sedan nittiotalet.

Jag hade den där onsdagsdejten med pokerkillen förra veckan, då. Ingredienser till en fantastisk risotto och sociala hjälpmedel (läs: vin) var inhandlade, benen avhårade och grannarna förvarnade. Nä, jag bara skojade. Om det sista alltså.
Veckan dittills hade varit alldeles vidrig med plugg, plugg och åter plugg och efter att (diskret naturligtvis) ha torkat ett par tårar med jackärmen då jag satt på tunnelbanan som var försenad (och därmed stal fem värdefulla minuter av min skrivtid), försummat träningen och allvarligt övervägt att börja knapra amfetamin för att kunna använda även nätterna till studier, insåg jag att min prestationsångest har gått för långt.
Så jag tog ledigt en hel dag, från hela livet, i torsdags och tur var väl det, för onsdagsdejten blev en torsdagsdejt också av bara farten. Och så en söndagsdejt. Mycket trevligt, men mest på skoj. Och tur var väl det, för idag trillade följande meddelande in:

"Hej! Det känns verkligen inte bra att meddela det här först nu... men jag hade besök av mitt x igår kväll. Vi hade sex och allt kändes super igen. Så jag tror det är bäst att vi tar en paus tillsvidare. Hoppas du förstår! Du är en toppentjej och jag har haft grymt kul med dig :). Kram"

Varpå jag helt uppriktigt (och lite full i skratt) svarade:

"Okej, kul för dig!"

Och får tillbaka:

"Jag ber verkligen om ursäkt för det här! Jag kommer definitivt spara ditt nummer :). Puss"

Underbart, då har jag åtminstone en charmerande fylleringning att se fram emot 2011 - och jag som trodde det skulle bli ett händelselöst år!

Nu väntar distraktioner i form av tvätt, tentaskrivning (bara en kvar!), städning, packning inför jul med ADHD-släkten och jobb i grannlandsfjällen, nagelmålning och sällskap av en av världens finaste tjejer.

Men först: Veckans Flirt!

raul_a_3., 35 år
NORSBORG
Sverige
Skickad flirt 19/12/10


Over and out.

Valuta för pengarna

Det har varit en intensiv tentamensförberedande vecka (läs: jag har städat lägenheten, bakat bröd, målat naglarna, hängt upp tavlor, fikat, tvättat samt då och då sneglat mot omslagen till kurslitteraturen men sedan genast kommit på bättre tankar) inför lördagmorgonens kunskapsmätning i "Organisation och Arbete".

Jag har försummat mitt nätdejtande å det grövsta... fast å andra sidan har jag träffat någon i Verkliga Livet (fast jag hittade honom på nätet, faktiskt. Eller om det var han som hittade mig - oavsett är det ju kul att få avkastning på sin investering.) istället.
Första gången gick bra (även om det utlöste en smärre katastrof i termer av utspridning av ratade kläder i lägenheten). Andra gången gick ännu bättre (fast han tog med mig till någon slags privat fest som visade sig krylla av semi-celebriteter och en och annan poet. Vi avlägsnade oss föredömligt tidigt efter att ha druckit från gratisbaren tills genomsnittsmänniskan hade skämts.) och det blir troligtvis (förhoppningsvis?) en tredje gång i en mycket snar framtid (eventuellt lagom tills fem-i-tre-ragget imorgon).
Jag skulle gärna dela med mig av allt, men han är alldeles för trevlig för att jag ska hänga ut honom här. Så jag hänger ut den här trevliga killen istället:

(_Trofast_, man, Mjölby, 31 år)

Ämne: Lycka till!

"Utan att vara pessimist, så tror jag inte vi kommer träffas av flera olika skäl. Jag ville bara säga att det var en väldigt bra profil. Jag har fortfarande ett leende på läpparna - bra skrivet. Du kommer nog gå långt!

Lycka till!"

Jamen, det var väl gulligt skrivet (givetvis kommer vi inte att träffas. Han hade högt hårfäste och barn. Och gå långt inom vad? Nätdejting? Ja, det är ju också ett mål...)? Åtminstone jämfört med den här uppenbarligen socialt efterblivne mannen:

(Hinkligan, man, Vällingby, 30 år)

Ämne: Göteborg?

"är du från göteborg isåfall hör inte av dig. jag hatar göteborgare."

Män, mat och Matti

"Men han då? Han ser väl trevlig ut. Och han verkar alldeles normal!"
"Nja... hans ögon sitter lite tätt ihop. Jag fixar inte riktigt det. Tänk om våra barn skulle få jättetättsittande ögon, jag skulle aldrig förlåta mig själv."
"Nej, det förstår jag. Hans hårfäste ser misstänkt högt ut, också."

Ytligt? Det är klart att det är ytligt!
Men tänk dig den här situationen: du ska äta buffé.
Du är mycket hungrig, men när du blickar ut över de i runda slängar 225 000 rätterna inser du att du varken hinner, kan eller ens vill smaka på alla. En del rätter ser rent ut sagt vedervärdiga ut, andra luktar suspekt och du är allergisk mot skaldjur. Några faller dig absolut inte i smaken och en vän rekommenderade dig att styra undan de där i mitten. Faten som verkligen är läckert anrättade har alla andra matgäster redan varit och pillat på så det är inget för den med bacillskräck - de som frestar lagom är trots allt bara husmanskost som du kan få på vilken närliggande krog som helst.
Så vad återstår av det generösa sortimentet? Fortfarande alltför mycket för att någon människa (ens med min oerhört sunda aptit) ska ha chans att kunna smaka, och utvärdera, allt på bordet rättvist och fördomsfritt. Så vad gör du? Själv hade jag nog stått kvar med tallriken i handen och försökt bestämma mig tills restaurangen stängde, vilket inte gjort mig något för vid det laget har jag ont i magen av beslutsångest i vilket fall som helst.
Ja, ungefär så är det på match.com också. Det kanske hjälper den oinvigde att förstå hur lättvindigt man kräset väljer bort ungefär 95% av dem som tar kontakt.

Är det förresten någon som minns Matti Berenett? Inte? Tom Bovallius i "Skilda Världar", då? Jag kan informera om att han idag är singel, praktiserande buddhist, handbollstränare och ganska urskillningslöst glider runt på internet och spanar in utbudet han också. Han har faktiskt hunnit spana in både mig och min nätdejtande väninna på en och samma dag vilket pekar på (förutom särdeles god smak) en viss angelägenhet (eller bara väldigt mycket fritid). Så är du sugen på en numera 40-årig F-kändis med två skrikande barn på halsen och charmig antydan till hängbröst under det grå håret som spretar upp över v-ringningen är det bara att registrera sig på allas vår dejtingsajt.
Lycka till med provsmakandet!

Vad heter DIN pappa på match.com?

Puh... senaste veckan har varit en av de värre, faktiskt.
Nu har jag dock lämnat in hemtentan i sociologi - om än ofärdig och allmänt kackig - flyttat mitt bohag till yttre Kungsholmen (världens singeltätaste stadsdel!), påbörjat ny kurs ("Organisation och arbete", eller något ditåt) och den tid som inte går åt till att spika och stuva försöker jag desperat lägga på läsning och träning (och ett och annat bullbak. Igår hedrade vi Kanelbullens dag med att baka och smälla i oss inte mindre än 8 bullar var. Länge leve kanelbullen! Vill ni ha andra trevliga anledningar att fira rekommenderas ett besök här.).
Således har jag försummat mitt dejtingprojekt å det gruvligaste, men några fler smakbitar från buffén kan jag självklart bjuda på i brist på tid för annat skrivande.
Håll till godo med ännu en glimt av detta smörgåsbord av pseudoromantiker, optimister och hederliga gamla snuskfarbröder (som antagligen är snälla, älskade pappor till andra 28-åringar...). Det kommer säkerligen mer framöver ur denna fantastiska bloggmaterialkälla.

(Sweetman_615, man, Madrid, 52 år)

"hello

next week 10-12 october I will be in your town. I am medical doctor fro spain really handsome. My mail pabloyyyy@yahoo.es : I will send my photos.I want serious relation we can take a cofee there"

(Känn er för all del fria att kontakta denne uppenbarligen seriöse man - jag delar så gärna med mig!)

(singelsolna, man, Stockholm, 32 år)

"gillar du sex mycket? ;) "

Fyra dagar senare (jag har inte svarat):

"Gillar du att skriva om sex? ;) "

Ytterligare tre dagar senare (jag har fortfarande inte svarat):

"vill du promenera i veckan? ;) "

Vänta lite, låt mig tänka... NEJ.

Nästa inlägg tror jag att jag ska dela med mig av några speciella presentationer.
Här är en av dem som vänder sitt inte alltför fördelaktiga yttre till ett positivt första intryck (jag skrattade iallafall):

(oscar_797, man, Stockholm, 30 år)

"Heje!

Humor är viktigast för mig.. haha nej jag bara ljög, självklart är ju utseendet viktigast.
Själv är jag inte speciellt snygg men jag erbjuder lyx, drar in enorma pengar som frilansande filmfotograf och bor på en båt på långholmen utan toalett. "

(Nej, jag tog inte kontakt. Han skriver ju själv att han inte är speciellt snygg.)

Dominant polis söker...

Efter att jag gjorde mitt inträde på den virtuella dejtingarenan har jag varit minst sagt upptagen. Inte bara har jag slitit med en hemtentamen och ett överraskande (inte alla överraskningar är bra även om de flesta är det) besked om att jag blir tvungen att flytta ur min älskade lägenhet om en vecka (det är härligt med svarta andrahandskontrakt) utan även haft närmare tretusen besökare på min kontaktannonsprofil (samt över 200 mejl och 416 flirtar). Ingen har tagit mig med storm. Jag är sjukt besviken.
Deras trevande försök till kontakt ser ofta ut till exempel såhär:

(odensthlm, man, Stockholm, 47 år)

"hej
nyfiken på en välbyggd man?sportig kulturell,
sexuellt manlig,lite dominant
är mycket social..empatisk

jobbar som polis"
(framför allt det sista väckte min uppmärksamhet, tyvärr antagligen inte på det sätt han ville... vad lärde de sig egentligen i polisskolan för 30 år sedan?)

Även om han varit i min ålder (i min kravprofil står det 24-32 år och då tycker jag ändå att jag varit ganska generös), snygg och något mindre vidrig, hade jag antagligen inte velat träffa någon som inte vet vad varken versaler eller mellanslag är.

Eller den här:

(bigblackboyyy, man, Amsterdam, 30 år)

"im marvin

you like black men

we are nice"
(gillar hur han liksom med pluralformen helt oegoistiskt implicerar att det inte är så viktigt om jag väljer honom eller hans brother from another mother)

Två dagar senare:

(bigblackboyyy, man, Amsterdam, 30 år)

"when i say big

i mean really big"

Ja, vad kan jag säga? Jag har en träff nästa vecka. Och det är inte med någon av ovanstående...

Dejtingdjungeln - fram med macheten!

Med gulnande löv kommer obönhörligen skolstart med därtill hörande läs-ångest, jobbstart med därtill hörande kläd-ångest och sneglande på dunjackor i butikerna med därtill hörande studentekonomi-ångest. Men också planering av toppen-tisdagar, mys-middagar och topptrims-träning!

Och så var det inte minst dags att ta sig i kragen och träffa lite trevliga karlar, då. Nu när hösten närmar sig med stormsteg - kanske är den redan här? - och mörkret och kylan kryper närmare inpå. Då vill jag också krypa närmare inpå. Hösten är kramsäsong!

En väninna och jag skulle (mest på skoj, som de flesta andra också säger) registrera oss på en dejtingsajt (eller datingsite, beroende på hur man vill att svenska språket ska utvecklas) för att ytterligare bredda våra jaktmarker (och kunna fönstershoppa hemma i lugn och ro). Jag tjuvstartade naturligtvis för att hinna få förstatjing på alla godingar som väntar på oss där, på detta dignande smörgåsbord av möjliga nya bekantskaper. Efter att ha fyllt i allt man vill om sig själv (den enda man jag kunnat rådfråga tyckte jag skulle spara på orden. "Vi tittar ändå bara på bilderna", förklarade han. Jaha, där blev den illusionen krossad... även om han eventuellt inte är representativ för hela det manliga släktet.) fyller man i sina egna önskemål (alltså längd, vikt, hårfärg, skostorlek, inkomst, älsklingsdjur och sådana oerhört viktiga saker) varpå sidan står och tuggar ett slag för att sedan spotta ur sig lämpliga kandidater. Och den första som kom upp... var någon jag redan kände. Vad är oddsen för det, egentligen? VA?
Jag känner ungefär 12 människor i staden. Här lägger jag flera hundra på att träffa någon spännande och det bästa de kan åstadkomma är NÅGON JAG REDAN KÄNNER? Dessutom märkte jag inte att det var en bekant förrän jag redan hunnit läsa igenom en stor del av profilen och tillhörande presentation. Jag slutade tvärt och loggade ut - det kändes lite som att "råka" läsa någons dagbok, eller iallafall något rätt privat (sedan blev nyfikenheten mig övermäktig och jag loggade in igen och fortsatte läsa. Det var inte förrän efteråt som jag lärde mig att man får upp en lista över alla som besökt ens profil.). (Vill gärna tillägga, ifall du mot förmodan skulle läsa det här, att jag tyckte din presentation var jättebra och fyndig! Hade jag inte redan känt dig hade jag skickat en flirt... ;))

Jo, och så har jag ju faktiskt tjuvstartat med själva dejtingen också då, om jag tänker efter. Fast det var en juriststudent jag mötte på krogen och ingen jag betalat för att få kontakt med (visst låter det bra?). Jag undrade cyniskt vad haken var när han överraskande nog ringde mig dagen efter - hur tjocka var mina ölbrillor klockan 02.45 på lördagskvällen? Han visade sig faktiskt vara riktigt, riktigt snygg. Han visade sig också vara 35 år gammal med en snabbt tickande biologisk klocka och lika snabbt stigande hårfäste. Det blev ett svalt avsked efter en timmes promenad. Men jag provade!

Imorgon ska vi snygga till oss, ta bilder, ljuga ihop riktigt bra presentationer och vänta på att stadens alla heta män hör av sig...

Låtom löven falla och himlen gråna! Jag är redo för hösten!

Tips till tandläkarbesöket:

1. Kom i tid. Har de sagt att det ska ta trettio minuter betyder det att du får trettio minuter, vare sig mer eller mindre och helt oberoende av hur mycket arbete som eventuellt kvarstår (den här gången hann vi, det var värre sist - då fick jag instruktioner om att gå med munnen öppen i tio minuter eller så för att lagningen skulle sätta sig och inte bli för blöt).

2. När de efter den första bedövningssprutan börjar borra, skrik högt. Inte bara får du då mer härlig bedövning som sitter kvar i flera timmar, men din tandläkare är garanterat mer på alerten än innan.

3. För att förtränga ilningarna, den kvävningshotande ansamlingen av saliv i svalget som sköterskan antingen inte ser eller struntar i samt det faktum att dina läppar är uttöjda till sin dubbla omkrets och i desperat behov av lite Lypsyl, tänk på något annat och trevligare (själv tänkte jag till exempel på sex, mat, mer mat, semester, skor, sex, fotboll, sovmorgon och IKEA - inte i någon särskild ordning utan lite huller om buller. Och jag anar inte vad fotbollen gjorde där.).

4. Välj helst en dag då du inte har terminens första föreläsning omedelbart efteråt, och därmed riskerar att återse dina kursare och hälsa på läraren med sluddrande uttal och spasmiska ansiktsrörelser (när man inser att bedövningen går från örat till näsan och försöker känna efter om allt fungerar ändå). De kan fort bli oroliga eftersom effekten av tre rejäla lokalbedövningar på raken har stora likheter med de första tecknen på slaganfall (om inte annat blev de väl oroliga för att jag var tyst under hela föreläsningen).

5. Stäng av samma orsak av din telefon, så att inte Killen-Som-Fick-Kakan-Men-Föredrog-En-Möglig-Skorpa-Istället ringer och missförstår och antar att du i din verklighetsflykt faktiskt är berusad klockan elva på förmiddagen ("Alltschå, jag kan inte schnacka nu..." *snörvel*).

Annars har dagen varit bra. Framtiden är ljus och det luktar spya i ugnen av mitt nya projekt; surdegsbak. De små surarna ska bo där sina första levnadsdagar med ugnslampan som värmekälla tills de bubblar och frodas. Jag funderar på att döpa dem.

Jag rullar vidare

Inte alldeles oväntat sprack molntäcket upp och solen började åter värma Ståckhålms gator i det mitt tåg rullade ut från perrongen. Finvädret är verkligen inte på min sida i år - jag lyckas missa det vart jag än åker och den upparbetade solbrännan är ett minne blott. Idag är det alltså återigen dags att med fullpackad väska resa vidare, denna gång söderut och närmare bestämt Falkenberg, med ett stopp på vägen i Stenungsund för mat, vin och efterlängtat sällskap.
Ett par dagar i lägenheten har varit jätteskönt, fikor, en ASEW (After Somebody Elses Work) och shopping likaså - tillbaka i de levandes värld - men det är alltid lika skönt att åka ifrån huvudstaden också! Nu väntar ännu några lata dagar innan skolstarten.
Ambititiös som man är (innan terminen startat) anmälde jag mig till en extra kurs på kvartsfart vid sidan av programmet. Jag ångrade mig i samma stund som jag fick litteraturlistan vilken visade sig vara lika extensiv (och dyr) som resten av årets böcker tillsammans ungefär men gjort är gjort.

Den här gången har jag fått platsen brevid en kanelbulleätande tant. Jag försöker tränga bort doften (och, återigen, smaskandet) och tänka på att jag har en krispig, frestande sallad med mig till lunch... det går faktiskt jättedåligt och det är bara med en nästintill omänsklig kraftansträngning som jag hindrar mig från att kila bort till bistron och bunkra upp med allehanda onyttigheter. Jag är inte skapt för att späka mig! Jag behöver kakor!
Kakor... mmm...

Den långa färden

Vagn 446, plats 37, Gol-Oslo, kl. 03.08-06.26.

Sovande människor luktar annorlunda än vakna människor. I den här vagnen sov de allra flesta och den där speciella, fuktiga sömn-odören låg tung i luften. Jag tog mig tyst fram till min plats som visade sig vara brevid en kille i nedre trettioårsåldern som satt vaken. Han såg bedrägligt normal och trevlig ut och det var inte förrän jag satt mig bekvämt tillrätta på fönsterplatsen som jag noterade hans hörlurar á la 80-talet (av den 5-kronorsstora typ man hade till freestylen som inte sitter i eller runt örat, utan bara på) och den vedervärdiga musik som strömmade ur dessa. Men sådant kan jag leva med. Inte heller hans sätt att breda ut sig och liksom stjäla av mina futtiga tilldelade centimetrar med benplats störde mig nämnvärt... men vindruvorna! Gah! Under resans hela gång satt karlen och smaskade i sig vindruvor ur ett till synes ändlöst förråd, en efter en, utan att stänga munnen när han tuggade.
Kärnorna loskades glatt ned i en händig liten platspåse (förutom de som hamnade på mina skor och klistrade sig till väskan jag hade ståendes på golvet, då) och så fortsatte han smaskandet. Inte en minuts sömn fick jag. (Däremot ett av de där myspaketen som NSB bjussar på på nattågen, med filt, sovmask, öronproppar och kudde - tack!)

Väl i Oslo (där jag precis hann trycka i mig en macka och träffa en vän) var nästa tåg inställt och vi fick snällt ta en ersättningsbuss istället. Jag fick användning för öronpropparna direkt då en bortskämd liten skitunge satte sig bakom mig och genast öppnade sin matsäck och började tugga i sig densamma med öppen mun (vad är oddsen? Ärligt talat?). Tyvärr hjälper inte öronproppar mot banan-och-mack-lukt eller smällande med den nedfällbara brickan, så istället hämnades jag genom att fälla ner mitt säte så långt som möjligt. Jag belönades genast med ett stön av smärta och indignation. Nöjd började jag dåsa bort och förhoppningen om några timmars ostörd sömn såg ut att infrias. Tills den lille jäveln började sparka mig i ryggen. Resten av bussturen blev en ordlös viljornas kamp oss emellan. Vi stapplade av bussen i Karlstad - han med ömma ben, jag med öm rygg - och nu, under de sista tre timmarna som återstår av färden, när jag äntligen har lugn och ro omkring mig, kan jag naturligtvis inte sova.

Fast jag låtsas ändå göra det, så att ingen ska sätta sig på den lediga platsen där jag har min handväska...


Det är sannerligen härligt med kollektivt resande.

Farväl till fjällen

Gårdagen (är väl förrgår nu om man ska vara petig, vilket jag ju allt som oftast är) blev inte speciellt spännande trots allt. Grillningen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning avlystes så jag stod och öppnade ölburkar i maklig takt istället.
Gladast var nog myggorna som ätit sig mätta för flera veckor framöver. Efter fyra timmar och ett par frierier (till vilka jag artigt tackade nej medan jag kastade menande blickar mot dricksinsamlingen) kunde jag stämpla ut igen utan större men.

Så har vi nu kommit till sista kvällen i fjällen (som ju egentligen är en dalgång omgärdat av små, små berg).
Väskan är packad, den sunkiga korkmattan i rummet där jag tillbringat 47 nätter är dammsugen, nycklar och arbetskläder är returnerade.

Jag är klar för hemfärd och nya äventyr.

Det glamorösa serviceyrket forts.

Fler guldkorn från andra sidan disken:


"Du, vi checkade nyss in på en lägenhet där borta på andra sidan vägen, och här måste det ha blivit något fel i beställningen. Vi sade specifikt ifrån om att vi ville ha två separata sovrum och badkar. Det har vi inte fått."
"Det låter lite märkligt, vi har inga lägenheter som ser ut så."
"Nähä, men vi blev iallafall lovade det av den vi beställde hos, så det blir ju hennes problem att fixa det här. Jag tror hon hette Matilda."
"Det är jag, det."
"Hur kunde du lova oss det då, om det inte finns några sådana lägenheter?"



"Jag har betalat för mycket, ser jag här på kvittot."
"Oj då, då ska vi kika på det. Vilket pris menar du är det riktiga?"
"Ungefär tvåtusen kronor mindre. Jag är helt säker på att hon sa tretusenfemhundra när jag beställde. Jag tycker inte om att bli lurad på det här sättet."
"Men här står det att du mottagit en skriftlig bekräftelse när du bokade, där står ju priset du betalat nu."
"Jaha, men den har jag inte sett. Nehej, jag har inte fått någon bekräftelse jag, inte. Jag skrev bara ned summan på en lapp som jag glömde hemma. Tror du jag står här och ljuger?"
"Nej då... men titta här, du har ju signerat på att samma pris stämmer när du checkade in. Då blir det väldigt svårt för mig att göra något åt saken såhär i efterhand."
"Jaha du. Jag tycker verkligen inte om att bli lurad. Kan du inte ge oss gratis lunch då, som plåster på såren?"



"Oj oj oj oj oj!"
"Oj... oj?"
"Nu förstår du, måste jag få byta stuga. Det står en stor björk utanför där vi bor, på nummer 10!"
"Ja... ha?"
"Och jag är björkpollenallergiker! Jag vill nog helst flytta till stuga nummer 1, jag har varit och kollat vid den och det är inga björkar i närheten."
"Vet du vad, jag är hemskt ledsen, men på nummer 1 bor det redan någon. Faktiskt är alla stugor upptagna, så jag vet inte riktigt hur vi kan lösa det här."
"Men det är ju skandalöst! Att det inte informeras om sådant här när man bokar!"
"Men nämnde du att du var allergiker då du ringde till oss?"
"Nej, ska det behövas kanske? Skan-da-löst. Precis utanför står den."



"God dag, jag tror jag glömde en sak i ert vattenland förra veckan, är det hit jag ska ringa då?"
"Jajamen! Vad glömde du?"
"En fotprotes."
"Jaha... nej, tyvärr har ingen sådan hittats eller lämnats in vad jag kan se."
"Jaså. Ja, då måste jag ha gjort av den någon annanstans. Tack för hjälpen ändå!"



Nu väntar sista helgen, den ska jag tillbringa med att jobba dubbelt. Nån optimist har satt mig att grilla på lördag kväll när det är utomhuskonsert på hotellet... det kan bli precis hur roligt som helst.

Det glamorösa serviceyrket

"Mamma, vart finns papperskorgen?"
"Du behöver inte kasta skräpet lilla gumman, nu är vi på hotell. Bara låt det ligga där."




"Välkommen! Ert dubbelrum är klart för incheck senast klockan fyra. Vill du använda bagagerummet så länge?"
"Vadå fyra? Jag vill ha det tidigare. Jag har faktiskt barn med."
"Jaha, men jag ser här att du bokat ett dubbelrum på nätet, för två vuxna?"
"Ja, men lilla gumman är så liten att hon kan sova i vår säng. (Lilla gumman står brevid och ser ut att vara ungefär 13 år vilket hade kostat 200 kronor extra per natt.) Kunde vi få rummet nu eller?"
"Nej, som sagt, senast klockan fyra är det klart för ankomst. Nu är klockan halv tolv, gårdagens gäster behöver inte ens checka ut än på 30 minuter."
"Det var verkligen dålig service."




"Jag skulle vilja beställa ett familjerum från ikväll tills imorgon. Vad är det billigaste kan du erbjuda mig?"
"Tyvärr är det så att vi är helt fullbokade, förutom ett par stora rum som kostar 2200 kronor per natt inklusive frukost."
"Jag vill gärna ha ett stort rum, jag har med mig frun och tre barn. Får jag halva priset?"
"Nej, jag är ledsen, men så mycket rabatt kan du inte få. Speciellt inte när det är så stor efterfrågan som idag."
"Du är ju helt dum i huvudet. Så som du gör affärer kommer ni att gå i konkurs, fattar du det?" (Slänger på luren.)
"... ?"
(Frun ringde upp en stund senare och bokade rummet till fullt pris. Hon låtsades inte om att jag pratat med karln tidigare, men jag kände igen numret.)




"Det var damm på insidan av lampskärmen i vårt rum. Vad har du att säga om det?"
"Ja, det var ju tråkigt att höra, jag ber så mycket om ursäkt och ska genast se till att det åtgärdas."
"Tycker du verkligen att vi ska behöva betala fullt pris för vår 5-dagars hotellvistelse nu?"
"Tja, ni kom för 20 minuter sedan. Ta gärna en kopp kaffe medan vi ordnar problemet, eller så kan ni få byta till ett annat rum om ni inte vill vänta."
"Det var verkligen dålig service."



Ja, man ser alltid fram emot morgondagen med spänning.

En frivillig fjällexil

Egentligen är den inte så frivillig längre, exilen. Jag vill helst av allt åka härifrån nu med bankkontot fullt och blicken söderut. Ungefär 13 dagar kvar.
Ska man vara riktigt petig är jag egentligen inte på fjället heller, utan i en dalgång mellan bergen i en liten by som gud och alla andra glömt.

En aldrig så liten uppdatering kan väl här vara på sin plats efter några månaders tystnad:

* Jag har läst färdigt min första termin och därmed kammat hem 30 högskolepoäng.
* Jag är sedan 3 månader tillbaka stolt icke-rökare (har gjort mitt för tobaksindustrin sedan -97 ungefär) efter att ha läst en mycket bra självhjälpsbok i ämnet. Man kan ju i efterhand bara beklaga att boken ifråga stått och samlat damm i hyllan i sisådär 8 år.
* Jag har börjat jogga (kände att förklarande parentes-tillägg var helt överflödiga här).
* Jag har fullfört första månaderna på Finjobbet med mycket bra feedback mot slutet...
* ... gett mig själv en välbehövlig månadslång semester (som tillbringats mestadels med SJ åt ett eller annat håll)...
* ... och åkte efter sagda semester till fjälls för att hobbyjobba och förhoppningsvis kvitta mig med de 7 kilo jag lagt på mig sedan rökstoppet av bara farten...
* ... fast det har inte gått så bra. Att komma i gamla jeansen, alltså. Jobbet går bra.
* Jag har trasslat in mig i något mycket dumt (mer om detta framöver). Man kan faktiskt se fjäll/dalvistelsen som ett slags botgöring för karmans skull.

Så vart var vi nu? Jo, just det, byn i dalen mellan bergen.
Här jobbar jag som receptionist på ett familjehotell (världens effektivaste preventivmedel är femhundra lössläppta snorungar utan vare sig hämningar, uppfostran eller ansvarstagande föräldrar, samlade under ett och samma tak) under sommarens bättre hälft och försöker uppskatta denna respit från storstadens stress.

På den tiden jag var fast bosatt här tänkte jag verkligen inte på nattens mörker och tystnad eller närheten till skog, natur och avskildhet på det sätt jag gör nu, efter att långsamt ha vant mig vid avgaser, ljusförorening, trängsel och inte minst nattliga ljud såsom tjutande billarm, skrålande tanter och smygande, hjärtinfarktsframkallande ambulanser (från Södersjukhuset tar de ibland en alternativ väg och svänger tyst upp på min gata. Precis innan de kör ut på Ringvägen slår de på sirenerna - gissa under vems fönster de är då?).
Jag har fått fasta, goda rutiner som omfattar stadig frukost, åtta timmars arbete, en timmes valfri motion, sund middag och en stund till surfande eller läsning innan läggdags. Det är fruktansvärt tråkigt och liknar i mycket min föreställning om en svensk fängelsekunds vardag.
Som tur är passar en del kära vänner på att fortlöpande uppdatera mig om allt roligt jag går miste om därhemma. Det gör mig sådär känsloförvirrad. Glad (för tanken) och bitter (för att jag blir så avundsjuk) och melankolisk (för att stunden aldrig kommer igen) och glad igen (snart kan jag också vara med!). Fast mest bitter. Men ändå rätt glad.
Och det sociala livet här i dalen är ju inte att förakta. I förrgår hejade jag till exempel på en tidigare granne i affären. Han kände visserligen inte igen mig, men ändå. I övermorgon blir det eventuellt trevlig samvaro (läs: vinkväll) med godaste väninnan häruppe. Så ljusglimtarna finns. Men man blir ju inte bländad direkt.

Tid har jag iallafall mer än vanligt av. Inte för att dygnet fått fler timmar - tvärtom, jag sover tio timmar per natt - utan för att det finns så få distraktioner att fylla det med.
Så ett och annat rop på hjälp förklätt som blogginlägg under de 12 dagar, 19 timmar och 15 minuter som återstår här är inte en omöjlighet...

En fördomsfri groda

Påsken var fullspäckad av arbete, vänner och vin. Jag längtar tills jag får fly storstadsbruset till fördel för detta i veckovis till sommaren!
På fjället kramas man istället för att heja stelt på avstånd.
På fjället finns det inga höger- eller vänsterregler; det är aldrig så trångt att det behövts.
På fjället är den längsta trafikkön 5 bilar lång och ingen tutar, man vinkar och släpper fram varandra istället (att flerparten dock inte kan använda vare sig blinkers eller trafikvett känns avlägset och irrelevant nu).
På fjället är det tyst och stilla om natten, och man sover djupt och länge...
På fjället är det tre timmar till närmaste Burger King. Ståckhålm vinner.
Dessutom fick jag tillbaka lite av min tro på storstadsmänskligheten då någon erbjöd sig att lyfta min väska av tåget på perrongen (jag tackade självklart nej, han kunde ju ha sprungit iväg med eller placerat en bomb i den eller vad som helst, men ändå).

Tillbaka på Finjobbet idag var det lika mycket att göra som alltid, och jag önskar verkligen att dygnet var så långt att jag kunde haft ett heltidsarbete där istället för de futtiga 10-14 timmar jag hinner lägga i veckan. Ansökningarna rinner in, det är full gas ifrån det man kommer tills man går, och det är inte alltid man kan vara lika alert.
Idag satt jag till exempel med en charmerande gentleman i intervju. Så charmerande (och snygg, och i tajta brallor, och med ståckhålmsaccent - jag tror det är det sistnämnda som gör det i första hand), faktiskt, att jag inom ett par minuter menade mig ha fastslagit att han utan tvekan simmade på fel sida älven (detta är - ifall någon undrar - i min mening helt ointressant i sammanhanget).
När vi kom till de personliga frågorna och han nämner sin "partner" (men, är det inte bara gayfolket som kallar sina käraste så, då?) och att han är från Malmö frågar jag förstrött men med låtsat engagement "Jaha, flyttade din kille med dig hit eller träffades ni här?" medan jag antecknar på föregående fråga och funderar över vad jag ska äta till middag när jag kommer hem. Efter några sekunders oförklarlig tystnad vaknar min hjärna så sakteliga till liv då han svarar "min tjej och jag flyttade hit tillsammans". Jag avslutade snabbt och professionellt genom att direkt fortsätta med de obligatoriska drogfrågorna och säga att vi hör av oss.
Han såg fortfarande förvirrad ut när vi skakade hand.

Innan mitt nya liv börjar

Lördagens tenta närmar sig ofattbart snabbt. Så snabbt, faktiskt, att fartvinden alldeles bestämt blåst iväg både motivation och det jag möjligen lyckats nöta in hittills. Öppnade nyss kompendiet som hör till kursen och insåg att det finns en femsidors övningstenta där som man eventuellt skulle ha gjort innan genomgången av densamma imorgon.

Men jag är ju så upptagen!
Idag har jag jobbat sedan halv nio, lunchen blev ett virrvarr av pasta, telefonsamtal och cv:n så att läsa då var ju bara att glömma, och efteråt hade jag en sedan länge efterlängtad men lika länge försakad after work-öl med en rolig vän inplanerad. Dagens tråkiga överraskning kom på t-banan hem när jag upptäckte att jag pratat/ ölat bort två timmars effektiv lästid. Dagens trevliga överraskning kom (såklart) ungefär trettio sekunder senare när jag såg att skolan börjar klockan 12 och inte 9 imorgon.
Och eftersom jag verkligen måste läsa ikväll passar jag självklart på att blogga, städa, laga lite mat, ringa en vän samt sortera kläder till torsdagens tvättid.
Och just precis, i detta nu, förstod jag att detta blir ett osedvanligt trist blogginlägg helt fritt från de självutlämnande anekdoter och vardagssarkasmer jag annars brukar vara så generös med - men var inte oroliga.
Jag har en hel arsenal av iakttagelser, hån och ståckhålmsförakt som bara väntar på att få utlopp i ordgalla när tiden står mig bi.

Så följ med...

Och mitt nya liv börjar... en annan dag.

Först av allt skulle jag vilja be den hemska människa som obemärkt tagit sig in i min garderob och bytt ut alla kläder mot en mindre storlek, att ta och ge sig till känna nu.
Det är inte roligt längre, hör du det? Jag tror helt enkelt att du är avundsjuk på helgens orgie i mat (och till viss del vin, såklart) och gott sällskap.

Förutom detta tanklösa och förnedrande practical joke har helgen varit mycket bra.

Middag, Trivial Pursuit och vin i torsdags. Lunch, fika, fika och öl i fredags. Utemiddag i lördags. Med vin, självklart. Tvåtimmars brunchfrossa i söndags, med nybakat bröd och pålägg, bacon, ägg, amerikanska pannkakor, fruktsallad och diverse annat. Kvällen? Mer mat. Och godis medan vi (fyra vuxna människor) rullade runt som övergödda grisar på luftmadrassen vi riggat upp framför tv:n (vuxenversionen av "koja") och såg en kass film. Och som avslutning ett glas... vin. För sömnens skull.

Måndagmorgonens uppstigning och påföljande arbetsdag bjöd på den sedvanliga käftsmällen och värre lär det bli i veckan eftersom jag nu måste underordna mig en hård regim och skaffa mig det där gymkortet jag gömt mig för i flera år (hela livet, faktiskt).
Disciplin är från och med idag (eller eventuellt imorgon då jag nyss hittade en daim i skafferiet) mitt nya mellannamn (och skall så vara tills på torsdag, när nästa hedersgäst förärar mig ett besök)!

Låtom helgen komma fort.

Även Östermalms elit har tarmen full av...

Det har hänt oss alla. Hoppas jag.
Två minuter kvar av lunchrasten, och blåsan håller på att sprängas.
Alla toaletter är upptagna utom den som luktar avföring och ser allmänt vedervärdig ut med torkpapper på golvet och dekorativa bromsspår i kröken. Med en suck håller jag andan och låser dörren om mig, kissar snabbt och effektivt och hinner eventuellt också tvätta händerna innan syrebristen sätter in. Ut, ut, ut, tänker jag, och avlägsnar mig fort i det jag hälsar förstrött på en kollega som öppnar dörren till samma toalett, gör en min av avsmak och misstroget ser efter mig i korridoren...

Ja, även på finaste Östermalm skiter folk alltså.
Men att använda toalettborsten lär man sig tydligen inte i de kvarteren ("Vadå? Finns det inte... folk, för sådant?").
Detta i kombination med telefonincidenten borde egentligen ha lärt mig att undvika toalettbesök helt och hållet på arbetet, men min kaffekonsumtion överstiger tyvärr volymkapaciteten med flera liter.
Men nog om kiss och bajs.

Jag har fått tillbaka mitt livs första hemtentamen med överraskande gott resultat. Och gruppuppsatsen jag och mina 4 kära gruppmedlemmar slitit med i ett par veckor som byggde på enkäten jag delade ut (under hot) på min gamla arbetsplats i Norge har blivit opponerad idag av både klass och lärare, varav sistnämnda var smått exalterad över både vårt val av tema (Stress - Hur gör vi? En undersökning om kön och copingstrategier.) och uppsatsen i sig - faktiskt så mycket att han berättade att den skulle fått godkänt även nu i dess obearbetade utkastsform och därpå frågade om han fick lov att använda den som exempeluppsats för kommande terminer.
Det fick han.

Och imorgon anländer en av mina favoritmänniskor Ståckhålms Centralstation ungefär samtidigt som jag slutar skolan. Helgen närmar sig med stormsteg (det är märkligt hur skamlöst fort man vänjer sig vid att ha ledigt kvällar och helger, förresten) och med den trevligt umgänge, utgång, hjärngympa och helt, helt säkert en och annan flaska vin av det godare slaget. Veckans arbetstimmar är redan avverkade, och nu ska jag äntligen ta itu med läsningen inför tentan i metod nästa vecka.

Det går bättre nu. Jag börjar nästan... trivas. Nästan.

Klantarslet har ont i... arslet.

Så här sitter jag nu, till fjälls igen. Smart av mig att skaffa ett extrajobb på 12 timmars pendlingavstånd.
Sommarjobbskontraktet är under konstruktion och det är med en lätt känsla av förlust som jag tänker att sommarlov är överskattat. Det hade ju varit fantastiskt att bara drägga runt i 10 veckor och göra sådant man har lust med, men vägrar man vara fattig student kan man tyvärr inte hänfalla åt slappheten. Kanske nästa sommar...
Att vara tillbaka på sin tidigare arbetsplats är till största delen positivt, allt och alla är precis som när jag lämnade dem och det är på något vis skönt att direkt falla tillbaka i gamla vanor och arbeta med något som sitter så i rotat i ryggmärgen att man nästan inte behöver tänka.

De senaste veckorna har bjudit på en del själslig såväl som fysisk smärta, förstnämnda behöver vi inte gå in på men jag delar gärna med mig av min klantighet som denna gång orsakat skrapsår i handflatorna - jag skuttade nedför en trappa med händerna fulla av smutstvättpåsar och lyckades såklart träffa den enda kvarvarande isfläcken på mils avstånd och min stjärt missade inte ett enda trappsteg på vägen ned. Detta var självfallet omedelbart efter mitt besök hos naprapaten och inte innan, så min (antagligen spruckna) svanskota får klara sig själv tills nästa gång jag ska dit, i april.
Och i Gol skulle jag göra en god gärning och följa med på hembesök till en sliten och sjuk receptionist med insmugglad choklad, frukt, bullar, Alvedon och annat gott; på vägen ned från hennes lägenhet snubblade jag till pyttelite i trappan och skrapade upp hela ovansiden av handen på tegelväggen.
Så om ni ser mig halta runt som en krigshjälte med skrubbsår överallt vet ni nu varför.

För övrigt har jag klarat mig utan kroniska men, fast borde väl undvika trappor för resten av livet.
Och män.

På måndag är det dags för hemfärd till storstaden, skolan och finjobbet (som för övrigt ringer och stressar mig på min lediga vecka. Jag har inte svarat, så nu får jag väl sparken).

Livet går vidare och skrubbsåren läker.

Jag sätter ned foten och går

På fin-jobbet idag informerades jag om strukturförändringar i organisationen som tidigare dryftats vid ett styrelsemöte. Jag, som hittills har jobbat när jag har kunnat med en veckas framförhållning, skulle komma att rammas genom att tvunget ha två fasta heldagar; något som tidvis är helt oförenligt med mina föreläsningar och seminarier.
Var oerhört glad för att jag redan vid intervjun var tydlig med att skolan skulle komma först om jag var tvungen att välja, när det idag insinuerades att jag kanske borde hoppa över de föreläsningar som krockade med jobbet. Stod faktiskt till och med på mig och hävdade att jag varit mycket klar angående detta och att de dessutom när de anställde mig visste att jag inte var beroende av inkomsten (som visserligen är löjeväckande låg, men det är av underordnad betydelse så länge jag trivs, hinner med och inte minst kan återkoppla arbetet till min utbildning och lära mig nya saker) och därför inte kunde inrätta mig efter dessa nya önskemål.
Åkte vidare till skolan och hem igen efteråt med ont i magen - jag trivs ju jättebra och vill inte jobba någon annanstans just nu. Tre timmar senare ringer chefen, som talat med sin chef, som godkänt att jag jobbar mina 14 timmar i veckan när det fungerar för mig. Och dessutom får jag ett eget ansvarsområde med närmast omedelbar verkan.
Tjohoo! Jag håller återigen mitt löfte till mig själv om att inte låta mina många engagemang gå ut över hälsa, sömn och nöjen!

Och så har jag chockat en hel hög med ståckhålmare då jag vid anblicken av en osannolikt proppfull tunnelbanevagn (90% av trafiken är fortfarande stympad efter lördagens 15 centimeter med snö) ropade till kursaren som redan armbågat sig in att "jag promenerar hem, det är ju bara två stationer bort". Både promenaden och pendlarnas ansiktsuttryck (tanken på att gå när det finns kollektivtrafik förefaller dem som högst onödig, för att inte säga provocerande, och de flesta skulle antagligen inte ens hitta vägen ovan jord trots att det är raka spåret ungefär en kilometer) tycker jag förtjänar en Delicatoboll... så jag tar TVÅ!
Och fördjupar mig i samhällsvetenskaplig metod i en fint städad, trevlig lägenhet som doftar av en stor bukett liljor... livet är inte så dumt ändå.

En Dra-Mat-isk räddning

Förra fredagsmorgonen är egentligen en hel otursblogg för sig. Jag hade självklart packat redan kvällen innan för helgens jobb-kombinerat-med-nöjes-resa till min gamla norska hemby Gol. Eftersom jag är den planeringsmänniska jag är gick jag upp klockan fem för att hinna dricka kaffe och packa ned badrumssakerna efter en dusch, samt vattna blommorna och dra ur kontakterna och kasta allt i kylen vars datum skulle gå ut under bortavaron (fyra dagar) innan jag skulle kånka väskan till T-Centralen och sätta den i ett skåp där för att slippa asa runt den på campus under förmiddagens föreläsningar.
Bra tänkt! När jag stod vid dörren redo att gå och lyfter upp bagen lossnar handtaget. Innan paniken får fäste minns jag att jag har en inte så vacker, men ändamålsenlig, knallrosa väska på hjul instuvad i klädkammaren. Stuvar fort över packningen i den, hoppar på locket tills jag får igen dragkedjan och rullar sedan glad och nöjd nedför trapporna och ut på de istäckta gatorna. Hinner halvvägs till tunnelbanan innan hjulen går sönder. Paniken närmar sig.
Klämmer mig in på ett café som håller på att öppna och ställer in väskan där (den går inte att bära, den är för tung och bärhandtaget har gått sönder tidigare på den också) och springer tillbaka till lägenheten med en ur frustration sprungen idé - jag har ju mammas tantkärra (också kallad "Dra-Maten", en sådan där skotskrutig sak på vagn som gamlingar använder istället för att bära tunga matkassar. Mycket användbar även vid mer omfattande vändor till Systembolaget.) i hallen. Lyfter ut den i trappuppgången, snubblar/ springer nedför trapporna, kastar mig ut på gatan och in på cafét, hämtar väskan och tillbringar resten av dagen med att bli utskrattad för min skitfula väska på hjul som nu fått extrahjul (hann inte till centralen, nej.). Psykologiska Institutionen där vi läst januarikursen är en vacker, kulturmärkt och anrik byggnad - utan hiss. Föreläsningarna var längst upp... Nåja. Jag tog mig till Norge utan större vanskligheter än att mödosamt baxa väskan upp och ned på olika tåg.

Rullade in på busstationen mitt i natten (söta, underbara lilla Sara tänkte vara välkomstkommitté - och väntade på mig i över en timme på tågstationen en kilometer längre bort...) och fick rum, sov som en stock i fjälluften trots grannens boomblaster och jobbade med världens bästa gäng lördag (bankett: fruktad fatservering. Jag blev räddad av en gentleman med stark vänsterarm i sista sekunden.) och söndag (utcheck av hundratals studenter. De var fortfarande fulla, så de protesterade inte så mycket mot alla straffavgifter vi lade på efter att ha inspekterat vandalismen på rummen).
Så bar det av till grannbyn Hemsedal för social samvaro med kollegerna. Vad som hände mellan 9PM och 9AM ska låtas vara osagt (men jag var den enda som hade med mig kamera, mouhahaha), mest för att jag inte minns allt. Men trevligt var det.

Måndagens planerade tentamensskrivning varvades med små fikastunder och härliga nypor frisk luft så till den grad att inget blev skrivet... men det åtgärdade jag väl hemma i Stockholm igen, istället.
Och nu är tentan inlämnad och jag ser tillsammans med 89 andra med ångest fram emot resultatet, som förhoppningsvis inte låter vänta på sig längre än ett par veckor. Tiden fördrivs med nya tegelstenen till kurslitteratur, i Metod den här gången, samt ännu en 24-timmarsresa till fjälls (nästa vecka) för att jobba lite mer, och så skola och fina Östermalmsjobbet såklart. Om det nu går att ta sig dit i snökaoset (ja, det kom 15 cm nederbörd. För tre dagar sedan. Så allt står stilla och det refereras till "en akut nödsituation" i landets tidningar. Någon borde verkligen ta sig en tur till fjälls - både för att se vad ett ordentligt snöfall är och för att lära sig ploga).

Wish me luck!

Straight flush

Den vackra orange-med-glitter mobiltelefonen jag fick när jag tecknade 24-månadersavtal på både telefon och bredband, finns dessvärre inte hos oss längre.

Mot slutet av lunchrasten på jobbet igår (man är tvungen att ta en hel timme. Det tar fem minuter att äta - vad gör folk flest resten av tiden?) smet jag in på damernas för att snyta mig, med mobilen i kavajfickan, och rätt som det är försvinner tyngden i fickan och jag hör ett svagt "plopp". Luftbubblorna är enda tecknet på att jag inte drömt.
Hade jag nu varit mer materialistisk och mindre äckelmagad, hade jag kanske hunnit kasta mig ned och fiska i kröken - men det skulle aldrig falla mig in. Fick istället (det var alltså fjärde dagen på nya, fancy pennkjolsjobbet) fråga närmaste chef vem man ringer om man råkat spola ned sin telefon.
Förbanne vare kontorslandskapen! Alla fick sig ett gott skratt. Det går bra, jag bjuder så gärna på det.
Vaktmästaren kom och började tömma ut vatten, suga och konstra med en jättestor, böjlig piprensare. Ingen telefon. Han öppnade vattenbehållaren och tog sig ned den vägen. Ingen telefon. Han skruvade loss hela toalettstolen så att avloppsvattnet forsade ut över golvet, lyfte och granskade och borstade. Ingen telefon.
Den fick sådan fart att den helt enkelt for direkt ut i Stockholm Vattens (vilka jag senare hoppfullt ringde och frågade om de hittat den. De skrattade snällt och förklarade vänligt, som man gör med barn och efterblivna, att den nog inte skulle dyka upp eftersom telefoner är tyngre än vatten. Men jag gav dem mitt nummer bara utifall att, och räknar med att de hör av sig när som helst.) stinkande domäner.
Jag gapskrattade resten av dagen. Jag skrattade när jag gjorde förlustanmälan hos polisen, när jag ringde Telenor och bad dem sända nytt simkort, och inte minst när jag förklarade läget för försäkringsbolaget. Det är ju faktiskt oerhört komiskt! Jag skrattade ända tills nämnda försäkringsbolag informerade mig om att min drulleförsäkring för 900,-/år, som redan är betald, inte gällde om jag inte hade telefonen kvar (därav samtalet till Stockholm Vatten). Som inte det här var själva definitionen på drulle. Så där satt jag, sur som ättika och arg som ett bi och kände mig lurad. Enda trösten är att jag i sista minuten såg att jag hade 30 dagars ångerrätt på försäkringen som går ut imorgon, så jag fick åtminstone den lilla glädjen att höra försäkringshandläggarens hånleende dö ut när jag bad henne sätta tillbaka pengarna på mitt konto. Hoppas så innerligt att det företaget tillämpar minusprovision!

Som för att ytterligare förgylla min dag stod alla t-banetåg stilla (någon hade hoppat/ramlat/blivit knuffad på T-Centralen och dött, jag visste inte det då - då hade jag inte blivit så irriterad) och jag kom för sent till fikan i Gamla Stan.

Men idag är det en ny dag, och den har varit fantastisk så långt. Inspirerande heldag i skolan, klänningen jag spanat in ett tag fanns kvar på rean i min storlek och jag fick solen i ögonen på väg hem. Sådär som det ska och brukar vara!

Och nu är det dags att packa för helgens äventyr, som denna gång för mig tillbaka till de norska fjällen för några dagars jobb kombinerat med tentaskrivande i lugnet och tystnaden som härskar där.

Ses och hörs!

Om bollar, bullar, och att vara en smula på världens kakfat

Livet är fullt av kakor som man inte både kan äta upp och ha kvar, och ibland blir jag så trött på detta eviga kakbråk och försakande - hela livet går ju ut på att låtsas att man inte äter några kakor, samtidigt som man i hemlighet äter så många kakor som möjligt och ändå vill ha flest kakor kvar när man dör.
Hade jag varit kakan hade jag inte velat ligga och mögla i burken utan hellre bli uppäten och avnjuten av någon som verkligen kunde uppskatta en god kaka.
Kakor är gott. Jag tycker om att baka kakor och fylla frysen. Det är min terapi - bullar är bäst, en fläskig deg man kan lägga sin själ i och knåda livet ur medan man tänker på allt - eller ingenting. Sedan ligger de där, bullarna, övergivna. Tills jag hittar någon som vill äta stackarna. Lyckligtvis är min studiegrupp sammansatt av hungriga studenter, så jag matar dem ett par gånger i veckan.

För övrigt har jag inte bara filosoferat runt kakor, utan också övervarat SM i rundpingis.
Vi missade sånär den diskreta ingången (om det inte hade varit för en social dörrvakt och en handskriven A4). Vi såg och log. Den tidigare skolmästarinnan blev blyg och någon var ju tvungen att försöka försvara västkustens ära. Tja... första gången träffade jag hemskt hårt och bollkallen fick jogga lite. Andra gången var jag så upptagen av att hålla racketen proffsigt att jag fullständigt missade bollen. Det gjorde ingenting. Jag måste inte vara bäst när jag ger mig in på saker jag absolut inte kan. Som allt som har med sport att göra.

När jag ville dokumentera ännu ett fenomen i genren "vuxna män gör saker tillsammans" blev jag tyvärr avbruten då en finnig tonårskille ( vi har debatterat hans eventuella könstillhörighet i två dagar nu. De andra tror han var en hon, men jag var den enda som pratade med honom och håller envist fast vid min teori, och i min blogg bestämmer jag och det var definitivt en han) tillfälligt utklädd i kjol och tantpage bad mig radera alla bilder han var med på. Som tur var åkte han ut i första rundan (jag vill gärna tro att jag skrämde honom med min strålande insats) och jag kan med glädje presentera företeelsen nedan.



Jag skulle gärna berätta vart vi hittade denna oas av billig tjeckisk öl på fat, långsträckta boulebanor och gratis underhållning i form av fanatiska pingisfånar, men charmen är just att det är så okänt.

Nu går jag och lägger mig och begrundar livet och dets outgrundliga vägar.

Klackar, man tackar

Snön faller, och vi med den.

På vartannat gathörn ungefär ser man folk falla offer för den förrädiska isen som gömmer sig under slasket.
Jag har än så länge klarat mig helskinnad (en kombination av tur, skicklighet och små, små steg) även om jag trotsat både väder och förnuft flera gånger den senaste veckan på väg till jobbet. Jag har ju bytt kvällsslitet och misären på Ölfabriken till ett jobb som rekryteringsassistent på ett bemanningsföretag av det exklusivare slaget på fiiinaste Östermalm. Eller sålt min själ till snobbarna, beroende på hur man ser det.

Hur som haver, så fick jag vänligt men bestämt vid anställningstillfället instruktioner om att "Här på kontoret har vi en informell dresscode som alla måste följa. Du förstår vad jag menar". Det gjorde jag. Jag vågar ju inte ens gå av tunnelbanan för att byta tåg där om jag inte matchat strumporna med trosorna. Så följden blev att jag nu inte bara klär mig i strama kavajer, stuprörsbyxor med pressveck, pennkjolar och blusar enligt själva sinnebilden av en kontorsbrutta (hellre göra det för bra än att nästan klara det) till vardags, men framför allt riskerar jag liv och lem på väg dit och hem igen i högst oergonomiska (men ack! så vackra), högklackade skor. Det kommer ju att se fantastiskt glamoröst ut den dag jag har bråttom och skär en kurva i lite för hög fart (jag vill gärna att du visualiserar scenariot, så kan vi tillsammans skratta skadeglatt åt mig).
Nåja. Jag passar in och trivs åtminstone. De är trevliga, det är ett jobb relaterat till min utbildning och jag kommer att lära mig mycket.
Och idag förstod jag äntligen hur de andra kunde glida in på torra, nyputsade stilettklackar helt oberörda av kaoset utanför. Lösningen kallas "skopåse" och man byter - inte som logiskt vore i kapprummet, för där kan ju folk se en och misstänka att man inte glider runt på 15 centimetersstövlar i snön, vaknar sminkad och har en extra lägenhet för att få plats med sina designerkläder, utan - i hissen på väg upp.

Jag sa ju att jag kommer att lära mig mycket.

Ursäkta att du blev på tjocken.

De finns överallt. De stoppar inte för någon eller något. De förväntar sig respekt och förtur, men skulle aldrig drömma om att själva bete sig så.

Idag ska det handla om barnvagnsterroristerna.
(Jag har massor av vänner med söta små barn som är lika bra människor nu som förr, så detta gäller inte alla. Men alldeles för många andra.)

Ni vet vilka jag talar om.
Trakasserierna börjar egentligen långt innan de små underverken krystats ut, främst genom bilder på Facebook och liknande beklagligt ocensurerade mötesplatser. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Nakna kvinnor är också vackert. Men det betyder inte att jag vill se en kombination av de båda i form av närbilder på någons sträckmärken och läckande bröst - behåll kläderna på, snälla!

I tidningar och media generellt får man en varning om "starka bilder" innan något chockerande visas. Så att man får valmöjligheten. Jag skulle vara grymt tacksam om vi kunde göra detta till en norm också i andra sammanhang.
"Bara så att ni vet lägger jag strax upp lite bilder från förlossningen precis när de klipper upp min mustachprydda vulva från anus till klitoris och en blodig, slemmig klump slinker ut i en fors av kroppsvätskor. Jag råkar visst bajsa lite samtidigt."
Bra, då vet jag, tack! Kollar en annan sida så länge.

Och provocerande intima stunder förevigade med kamera, som utan vidare förstör aptiten för flera dagar framåt, är bara upptakten till flera år i hänsynslöshetens tecken.

Mitt på trottoaren oavsett trängsel rullar de fram, och stannar gärna rätt som det är för att dulla och gulla lite även om det medför att det blir gångtrafikstockning. Vid övergångsställena använder de vagnen som murbräcka genom folkmassan för att komma längst fram, då har de plötsligt bråttom. I kollektivtrafiken menar de att de självklart har företräde genom spärrarna, och väl på tåget ska de helst ha två sittplatser - en till sina barnafödande arslen och en till blöjväskan. Har man lite äldre barn också, kan de passa på att äta till exempel yoghurt under resans gång som de spiller på medpassagerarna vid varje inbromsning. Sådant behöver man tydligen inte be om ursäkt för när man är mor. Barnvagnen ställs framför dörren och gud nåde den som råkar stöta till den på väg ut eller in mitt i rusningstimmen. Väl framme vid målet kliver de av baklänges och drar vagnen efter sig utan tanke på pendlarna som står packade som sillar utanför och väntar på att stiga på och nu blir omilt knuffade åt alla håll.
Så bär det av till fiket. Där träffas de gärna i skränande flockar och diskuterar högt och ljudligt (eftersom bebisarna skriker för full hals) vilka enorma framsteg som gjorts sedan sist. Det kan vara allt ifrån att ha fått fast avföring till läkande sårskorpor på bröstvårtorna. Fascinerande för oss andra som hade oturen att välja just det cafét. Mitt under seansen fläker de rätt som det är upp tröjan och rullar fram en tutte ur en fläckig behå, lägger den på bordet och ungen brevid. Enda fördelen med det är att barnet under några minuter är tyst. Så torkar de av spilld mjölk som skvätt på kläder, barn och bord för att sedan räcka servetten till servitrisen som ska ta hand om deras mänskliga avfall.

När buffelhjorden drar vidare en stund senare förväntas hela stället resa sig upp så de kommer ut och förbi i bredd. Den som sitter kvar får onda ögat.
Mammorna har ju ändå förtjänat vår respekt genom den häpnadsväckande prestationen att bli på smällen.
Vi ska vara tacksamma för att de drar sitt strå till befolkningsstacken och säkrar vår arts fortlevnad medan de tacklar oss i knävecken med vagnarna när vi inte kommer ur vägen snabbt nog. Eller?

När det blir dags för mig att vidareföra mina goda gener ska jag försöka komma ihåg vad jag tyckte om mammamaffian. Påminn mig gärna.

Att bli ståckhålmare - en liten handbok # 2

En månad har gått, och jag har så sakteliga vant mig vid att börja dagarna upptryckt i någons armhåla på tunnelbanan. Skolan är i full gång och vardagslivet här i storstaden tar allt fastare form. Jag har fått lägenhet och jobb, slutat på jobbet och varit på intervju för ett lämpligare sådant, träffat lite folk och fått en rätt full agenda framöver.
Känns det mer som hemma nu? Knappast. Men jag lär mig något nytt varje dag och är noga med att notera sådant som kan vara användbart för kommande generationer. Här kommer ännu ett litet axplock av erfarenheter.
För den som inte läst Del 1 än, rekommenderar jag att man börjar med den.

8. Håll till höger

Det finns inga skyltar. Ingen berättar hur det ligger till. Man ska bara veta att i rulltrappan håller man till höger så de stressade ståckhålmarna kan springa förbi på vänstersidan. Är man lite osäker på när denna regel gäller eller bara vill pränta in den ordentligt kan man som jag börja gravitera mot höger också i andra sammanhang, när jag promenerar på gatorna och är i affären och så. För säkerhets skull, liksom.
Instruktionsvideo - klicka här !

9. Lär dig trolla

Jag förstår inte hur de alltid kan vara redo med t-banekortet utan att man märker att de plockar upp det ur fickan eller väskan eller vart de nu förvaras. Misstänker att de som har mest bråttom har ett inbyggt chip i handleden som de håller mot avläsaren vid spärrarna. En annan står ju och fipplar och letar och tappar telefonen och humöret bara för att slutligen hitta kortet och upptäcka att det är en dag för gammalt.

10. Memorera SL-tabellen

Hjälpsam (!) ståckhålmare vid busshållplatsen: "Väntar du på 182 till Hökarängen och ska ta tuben därifrån?" "Ja." "Vet du vad (här höjer de tonläget och börjar prata väldigt fort, tänk sportkommentator), om du istället tar 188 till Gullmars, springer nerför rulltrappan till höger och hoppar på tåget som precis ska rulla iväg och sedan byter vid Odenplan istället och så Roslagsbussen de sista femhundra metrarna, så sparar du en HEL MINUT!" "Jaha... tack för tipset (jag kommer nog att vara jävligt tacksam för den minuten när jag ligger med hjärtinfarkt efteråt)."


11. Samla på mynt

Ute på krogen? Kostar ölen 39,-? Då får du sannolikt tillbaka tre tjugolappar och en enkrona på din hundring. Ta god tid på dig att vända sedlarna så de ligger åt rätt håll, och stoppa sedan omsorgsfullt ner enkronan i plånboken (ge för allt i världen inte dricks till servitören - han har ju faktiskt lön som alla andra). Den kommer till användning sedan när du står i butiken och ska betala. Tänk inte på kön som växer och växer bakom dig; kassörskan vill helt säkert ha 400 kronor i småpengar så hon får lite växel, stackaren.

12. Ropa när du är fääärdig

På hockeyn igår gick jag på toaletten i pausen. Det var en sådan toalett som har ett separat låsbart bås med toalettstol och utanför, dit man först kommer in, ett handfat. Efter att ha kissat snabbt och effektivt tvättade jag händerna och höll dem under handtorken, när dörren öppnas och en rynkig tant med DIF-keps från 1981 sticker in huvudet och fräser "du måste ju SÄGA TILL när du är färdig! Det är kö härutanför!" "Oj, ursäkta. Jag ville bara vädra ut skitlukten medan jag tvättade händerna."

13. SPRING!

Detspelaringenrollomduharbråttomegentligenellerintehärskyndarviossochknuffaspåbussenochträngsvidövergångsställenaochskyndarlängstrottoarenmedvåraportföljersvingandetänkommanskullemissaetttågochvaratvungenattväntaitvåminuterpånästadethadejuvaritvärldensundergångochtänksåmångaminutermanhinnersparapåettheltårgenomattspringaiställetförattgåochkissamedanmanborstartänderna.

14. Sluta försöka rädda världen

Här hjälper vi inte till att putta när någon står fast i snön med bilen.
Här står vi glatt och pular ner pantflaskor, konservburkar, glödlampor och pappkartonger i sopnedkastet utan att tänka på miljön medan vi flinar glatt mot grannen.
Här skäller vi ut den lilla tanten som försiktigt frågar åt vilket håll bussen går ("den går FRAMÅT, ser du väl för helvete!" - Busschauffören).

Välkommen till Ståckhålm - the Capital of Scandinavia.

15. Bryt en regel

Ibland bryter ståckhålmarna mot någon av sina egna regler. Då känner de sig skamsna, men ändå lite busiga och levande sådär. Det går fort över, ifall man nu inte har oturen att hamna på Youtube. Då är man skamsen ganska länge.

Vuxna män gör saker tillsammans

Blodiga snigelspår längs plexiglaset, ljudet av ben som knäcktes, kvävda skrik av smärta, huliganslagsmål och domarlynchning var vad jag hade förväntat mig. Förutfattade meningar - jag?

Riktigt så var det ju inte. Men väl stenhårda tacklingar mot sargen, en del testosteronstinna sammandrabbningar på isen och en spänning utan dess like!

Den hatiska ståckhålmsklacken satt på andra sidan och använde mindre tid till att heja på sitt lag än att skymfa bortaspelarna. Människor på sitt allra sämsta skrek ut sin avsky över nederlaget då de låg under och och sjöng hånfulla hatramsor när de kvitterat. Över sina huvuden hade de hängt en stor banner med orden "Vi Lever För Det Här" och jag tvivlade inte det minsta.
Å andra sidan är det första gången jag överhuvudtaget ser storstadsborna yttra någon slags känslor, och jag antar att de har rätt mycket av den varan uppdämt som för eller senare måste uttryckas. Om det enda tillfälle då de kan vara sig själva är i ett folkhav bland tusentals andra så är det mer sorgligt än provocerande.
HV:arna var däremot ett trevligt, blandat gäng och hejasångerna var kärleksfulla och uppmuntrande. De nappade inte på betet en enda gång med ett elakt svar.
Jag trivdes. Och jag hejade, vrålade, sjöng, applåderade och bet på naglarna i nervositet när det blev sudden death och "vårt" lag hade en kille utvisad för "hooking" (kul, det låter som en helt annan sorts förseelse). Matchen slutade oavgjort. Jag måste prova det här igen.

I skolan har vi förövrigt haft heldag och delat in oss i mindre studiegrupper efter intressanta konstellationsövningar och nu vet jag vilka fyra som ska dela min ångest över tentor och stressläsning ett par månader framöver. Vi ska befästa vår gruppstatus genom en vinkväll någon gång i snar framtid. Jag har en grupp! Nu känns allt bättre.

G'natt!

Man är vad man läser

När man bor ensam i en stad där man nästan inte känner någon, har man mycket tid för sig själv.
Man kan använda den tiden till mycket, själv försöker jag utan större framgång komma igenom diverse kurslitteratur utan att bli skadad för livet av alla sinnessjukdomar man plötsligt har symptom på efter att ha kommit halvvägs i psykologin. Samt en del deprimerande statistik om hur vi alla tenderar att tro vi är bättre än vi är på alla plan samtidigt som vi så lätt blir vilseledda, faller undan för grupptryck och auktoriteter, skadar och nedvärderar våra medmänniskor och manipulerar både omvärlden och oss själva för att må bättre.

Jag är till exempel idag en manlig typ A-personlighet med perfektionistiska tendenser på gränsen till utbrändhet enligt de fullskaliga tester vi tvingas göra (där 4 är SÖK HJÄLP OMEDELBART och 5 är DU BORDE LIGGA I TVÅNGSTRÖJA OCH STIRRA IN I VÄGGEN MELLAN ANFALLEN ligger jag på 5,5 ungefär).
Igår var jag deprimerad och imorgon är jag antagligen lite lesbisk eftersom jag då kommer in på kapitlen om könstillhörighet, kärlekens kemi och relationer. Kort sagt lever jag mig in ganska mycket i det jag läser och det är nog tur att kursen bara går i en månad annars kan det ju sluta vart som helst.
Jag har haft lite problem med att finna en balans. Efter många år som del av en behaglig tvåsamhet är det svårt att plötsligt inte ha en motvikt, en sparringpartner som dämpar stötarna och lugnar ner mig när världen snurrar för fort.
Men så hittade jag Bob. Så när jag börjar tippa över mot galenskapen lägger jag undan facklitteraturen en stund och unnar mig lite godis för själen - skapar balans och perspektiv, skrattar lite åt mig själv. Tack, Bob.

Imorgon är det dags för föreläsning igen och inte minst hockeymatchen som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning... sedan hem och sova innan ett spännande möte på tisdag morgon, därefter hade jag planerat en biltur nedåt i landet men tror jag väntar tills torsdag istället. Så kanske snön har smält så jag får ut bilen som står och rostar ihop i utkanten av Ståckhålm.

Over and out

Teflonhjärna, kevlarsjäl och järnvilja

Något av det värsta jag vet är att inte vara bäst på det jag gör. Därför brukar jag se till att bli det.

Jag är helt ny på det här med pluggande, och kanske är mina krav på mig själv orealistiska, men första veckan har varit nedslående. Hur kan alla andra hinna läsa 2000 sidor på en vecka, och (att hinna läsa dem är inget problem) framför allt förstå och komma ihåg det så bra att de kan diskutera runt alternativen, ställa intelligenta följdfrågor och kommentera så att både klass och lärare häpnar?
Jag är i underläge. Och där trivs jag inte så bra.

För övrigt är vi en bra och heterogen klass, de flesta är i min ålder (yngst 21 och äldst 44) och har också jobbat några år innan de hittade hit. Engagerade lärare och intressanta ämnen.
På Välkomstdagen (bara ordet ger mig rysningar, jag tänker direkt på charterresor där reseledarna bjuder/ tvingar alla på välkomstträff för att rekommendera ställen de troligtvis har personliga avtal med och generellt hetsar alla stackars Svenssons till 1000 aktivitetsanmälningar, jag har aldrig varit med på någon men gissar att det är det som händer, för sen ser man inte stackarna mer annat än i hotellbaren och tillhörande restaurang, de vågar inte ens gå till stranden) var jag med på alla föreläsningar om studieteknik och guidade biblioteksturer och språkverkstadens rekommendationer och fan och hans moster.
Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så dum i huvudet jämfört med de flesta andra - ingenting fastnar ju!

Här har man gått runt större delen av livet och trott att man var smart, kanske till och med lite smartare än medeltalet. En illusion som snabbt togs ifrån mig då jag redan i första kapitlet av socialpsykologiboken lärde mig att det går 85% av jordens befolkning runt och tänker. Att de är lite smartare än genomsnittet, alltså.

I alla fall slutade dagen bättre, när jag hittade ett par trevliga tjejer jag kände igen från introduktionen, och vi tog ett par öl tillsammans på campus och tunnelbanan åt samma håll efteråt. De visade sig vara ståckhålmare båda två. De första trevliga jag mött. Eller så var jag överdrivet mottaglig och tacksam för lite sällskap och skratt. Man är ju inte så stenhård som man verkar på t-banan eller ensam på väg hem ifrån Ölfabriken (där jag för övrigt mer eller mindre tackat för mig. Åtminstone för ett par månader framöver. Jag hinner inte. Det är första gången jag erkänner för mig själv att jag tagit på mig för mycket på samma gång. Först tänkte jag tackla det som jag brukar och hitta energi, tid och vilja på något märkligt sätt, men när jag väl bestämt mig fick jag en sorts frid i själen. I en liten, liten del av själen), liksom.

För att klara detta - och jag är på första veckan av 156 - måste jag lita på att ifall inte min intelligens räcker till, måste jag bara vara envisast och tvinga mig själv att lära mig hur man lär sig. Det är ett tag sedan sist.
Jag kommer att fixa detta.
Jag kan bli bäst på det här med.
Jag måste bara försöka lite mer.

Jag återkommer.

Nu är det bara resten kvar.

Nyfärgat hår, målade naglar, plockade ögonbryn, kläder framlagda, resrutten kollad, kaffebryggaren laddad, väskan packad med anteckningsblock, böcker och pennor... klar att göra ett bra första intryck imorgon när skolan börjar?
Mest rädd.
Tänk om alla är smartare än jag, och redan har memorerat all kurslitteratur, och vet hur man skriver en akademiskt korrekt uppsats, kort sagt sopar mattan med mig som inte riktigt vet vad jag givit mig in på?
Eller kommer jag att mötas av ett gäng likasinnade småstadsbor som är lika förvirrade som undertecknad? Man kan ju alltid hoppas.

Det hade varit fint om jag kände någon på universitetet redan, som kunde hålla mig i handen när jag äntrar Psykologiska Institutet (eller i varje fall visa mig vägen dit...). Det gör jag inte. Jag får klamra mig fast vid en bok och mitt inre lugn (eh...) istället, och tanken på att jag ändå kommit så här långt med bara envishet.
Det har tagit ett års förarbete och nu är det dags!

Föreläsningen börjar 10.00 imorgon.
Restiden är 28 minuter.
Jag åker hemifrån 07.00.
Man vet ju aldrig.

Hellre hockeyfrilla än hemmamatch

En kväll som blev bättre än förväntat! Efter 10 timmars idogt pluggande mötte jag nästan-grannen med klädtokig vän på en närliggande krog och drack en (haha! Finns inget som heter så ju!) öl och jämförde erfarenheter om ståckhålmare. Bägge kommer ifrån Jönköping och ännu en iakttagelse från en normal människa dissekerades - de åker ju aldrig någonstans! Ståckhålmarna, alltså. Det fåtal som inte ursäktar att de är ståckhålmare ställer sig helt oförstående inför det faktum att resten av världen är nyfiken på... tja, resten av världen. De skulle aldrig drömma om att åka någon annanstans annat än på all-inclusive charter till ett av TV4 annonserat land och undrar varför så många frivilligt lämnar sin hemstad på jakt efter nya upplevelser och äventyr när allt de behöver finns här? Då är det kanske inte så märkligt att de är inskränkta heller.

Diskussionen gick vidare och kom efter vart att handla om sport och varför man blir en sportfåne (något jag hittills inte varit i närheten av att personligen uppleva men som de båda jönköpingarna inte stack under stol med) och slutade med att jag i ren nyfikenhet (och självklar protest mot ståckhålmslag i allmänhet) plötsligt tog mig själv på bar gärning med att ivrigt beställa biljetter till nästa hockey( tror iallafall det är hockey, fotbollssäsongen är väl slut? )match med "hemma"-laget HV. Har fått adress till hemsidan så jag kan lära mig klacksångerna. Det ska visst, om inte annat, vara en ojämförlig källa till utlopp för aggressioner att övervara en match, och möjligen det enda ställe i hufvudstaden där folk visar känslor istället för fingret (åtminstone tills Djurgården förlorat).

Imorgon ska jag dricka kaffe och se på konst. Med detta går jag till sängs på luftmadrassen, nöjd med vetskapen om att jag aldrig kommer att bli en sarkastisk och cynisk ståckhålmare.

Den mänskliga misären

På mitt extraknäck - hädanefter kallat Ölfabriken, så är inga namn nämnda och ingen behöver känna sig uthängd - är ett vanligt arbetspass 15 timmar långt. Idag har jag provat på ett sådant.
Och förutom värken i fötterna, pajad manikyr och träningsvärk i smilgroparna, är jag ledsen.

Klockan 11.00 när vi öppnar står stammisarna redan och hänger på dörrhandtaget, skyndar in till sina favoritplatser och betalar första ölen med skakande händer. Några få är på väg hem efter skiftarbete och tar en snabb efter-jobb-bira innan de går hem och lägger sig, de flesta blir sittande tills klockan blir 20.00 och ölpriset går upp.
Det är väldigt familjärt, många jag inte träffat än har mött de andra i gänget under veckan jag varit ledig och vet redan vad jag heter, min civilstatus, vad jag ska plugga och inte minst hur packade de kan bli (ganska) innan jag följer dem ut vänligt men bestämt.
Sådär på morgonkvisten, nyktra om än skakis, är de helt andra människor än de rödmosiga, lallande fylltrattar som sitter där några timmar senare. Artiga, nästan charmiga, roliga gubbar helt enkelt. Tills de som sagt har fått mer än de behöver av det de kom dit för.
Flera av dem berättar sitt livs historia i mer eller mindre stora drag, den ena historien sorgligare än den andra, och många av dem slutar med "och så bad hon mig välja mellan familjen och spriten... så nu sitter jag här." Och fortsätter leta efter meningen med livet i botten av varje nytt glas öl.
Men alkoholisterna är inte dem jag tar mest illa vid mig av. Det är spelmissbrukarna.

Statsägda Svenska Spel tyckte några år tillbaka att det verkade smart att placera spelautomater i restauranger och barer för att försvåra spelandet för minderåriga. Det fungerar säkert skitbra i förebyggande syfte.
Men vem försvårar spelandet för en vuxen, kanske med tidigare spelproblem, kanske inte, som har tillgång till det stort sett dygnet runt - dessutom i kombination med det erkänt effektiva smörjmedlet alkohol? Vi drar med jämna mellanrum ut rapporter över inbetalingar (pengar som satsats) och utbetalingar (vinster) och den första är alltid minst dubbelt så stor som den andra. Spelarna dricker nästan ingenting. Utom kaffe. De vågar inte, för då skulle vi kunna be dem gå på grund av misstänkt överintag om vi märker att det börjar gå överstyr. Man får alltså kasta ut en kille som tagit en öl men inte den som står i baren och gråtande växlar sin sista femhundring för att stoppa den också i det omättliga sedelintaget. En av dem stod kvar utanför när jag gick hem efter stängning. Han bara grät. Han hade spelat bort 13.000 idag. En helt vanlig kille med ett helt vanligt jobb och framför allt en helt vanlig lön.

Det får allvarliga konsekvenser för ett serveringstillstånd om en gäst av kontrollmyndigheterna anses vara för berusad, påverkad av något annat eller minderårig. Det finns regler, kontroller och utbildningar för allt. För spelautomaterna finns tydligen bara en regel - blunda.

Jag är bedrövad. Fram med vinet!

Den barmhärtige samariten

För många år sedan, när seklet och jag ännu var unga, arbetade jag i en cocktailbar i Oslo. Det var fullt ös medvetslös, bra musik, vackra människor (Oslos beste vestkant...) och vi räknade allihopa dricksen i tusenlappar varje kväll. Jag minns att jag och mina kolleger använde "Lådan" till de telefonnummer som förhoppningsfullt skickades över bardisken av män och kvinnor i alla åldrar som själva tyckte de var lämpligt sällskap för oss. "Tack, jag lägger det i Lådan, får jag någon gång så tråkigt att jag på allvar överväger att ringa en fyllekåt främling får vi ju hoppas att det är ditt nummer som blir draget", liksom. (Det hände aldrig. Eller, åtminstone inte mig.) Lådan tömde vi nån gång i veckan när den blev full - ingen brist på skamliga förslag, med andra ord.

I takt med att jag blev äldre, bytte jobb till det något vuxnare receptionistyrket och inte minst träffade en karl som stod ut med mig och blev sambo, blev den här typen av erbjudanden alltmer ovanliga.

Men jag kom att tänka på Lådan idag, när jag stod på jobbet. Jag har skaffat extraknäck på en bar i närheten av min lägenhet. En riktig gammal ölhävarinstutition full av alkoholiserade stamgäster som dricker upp halva lönen och spyr sin galla över världens orättvisor över stackarna som står på andra sidan baren och ser till att glasen aldrig blir tomma. Det är förvisso det perfekta extrajobbet eftersom jag får bestämma själv när jag kan / vill / orkar jobba, det är inga prestationskrav annat än att man är trevlig och kan hälla upp öl utan paus från öppning till stängning, och det blir rätt mycket dricks på en kväll.
Ikväll var det dock oerhört stillsamt förutom i karaokebaren en våning upp, och mot slutet satt bara en ensam stammis i övre medelåldern kvar. Man pratar mycket med de här människorna - de verkar inte ha så många andra att lätta sitt hjärta för. Han frågade om jag trivdes i Ståckhålm, och jag svarade att det verkade som en hård stad, och att det var lite ensamt så här i början. Han kontemplerar detta över sin öl en stund, sedan kommer det:

"Om du vill, kan vi gå hem till mig när du slutar. Och ligga med varandra."
Det är inte ofta jag blir mållös, men denna gången var det mycket nära.
"Nej, tack (man är ju ändå väluppfostrad). Jag har pojkvän."
"Jaha. Nä, jag tänkte bara att jag skulle erbjuda mig, eftersom du är ensam och så. Vart är din kille då?"
"I Karlskrona. Han jobbar där, och jag ska plugga här i Ståckhålm."
"Okej. Ja, men då så. Då tar jag en öl till."

Kan Själv.

Lyckades sparka mig själv ur sängen tidigt i morse för att göra något jag länge väntat på - åka till IKEA och fylla mina 45 kvadratmeter med saker jag inte behöver! Eller, saker jag behöver också, alltså. Egentligen har jag väntat på Kompisen med Bilen, men då han lyser med sin frånvaro och jag inte är känd för mitt tålamod gjorde jag slag i saken på egen hand istället.
Lika bra det, när jag efter 5 timmars intensiv shopping (och då var jag ändå förberedd med lista, priser, plocknummer och shit) insåg att det är att kräva aningen mycket av en (manlig) bekant, kanske.
Så iväg från Skanstull och hoppade av vid T-centralen, där det enligt kartan bara skulle vara att traska över gatan och hoppa på en direktbuss... men icke. Efter en halvtimmes traskande i cirklar gav jag upp och letade upp t-banan igen, och styrde kosan mot Skärholmen den vägen istället.
Detr är fantastiskt vad man får för 5000 spänn på Ikea! Nytt bohag hemkört på dörren och uppburet i lägenheten ikväll. Sedan ska det skruvas! Jag har bjudit hit en intet ont anande mor på middag... :)

På tunnelbanan hem gick en tant runt i vagnen och skrek sig hes om frälsning. En liten pojke som satt mittemot mig med sin mamma frågade om hon var galen. "Nej", svarade mamman. "det tror jag inte. Hon tror på Gud, precis som vi, fast lite mer bara". Det tycker jag var diplomatiskt sagt.
Fast om jag någon gång får egna barn, ska jag lära dem att alla är mer eller mindre galna och de flesta på tunnelbanan är potentiella kidnappare /våldtäktsmän /yxmördare. Speciellt ståckhålmare. Eller det är iallafall här de bor.

Jag är iallafall inte ensam om att vara ensam

Idag har jag gjort mest ingenting. Vaknade sent, slängde mig i duschen innan min snälle hyresvärd kom med en tjockTV till utlån. Han är nog inte härifrån.
Strax därefter anlände gulliga nästan-grannen Jenny (hon är absolut inte härifrån) och lyste upp min dag över en kopp kaffe. Hon passade på att tipsa om en lite bättre matbutik, runt ett annat hörn än dit jag brukar rulla mammas DraMaten. Jag låtsades att jag förstod precis vart hon menade men var inte sen med att googla fram en karta när hon gått, vilket visade sig vara klokt. Jag har nog inte så bra lokalsinne.

En praktisk sak här är alla småförpackningar i mataffärerna. Istället för ett helt kålhuvud kan man köpa en fjärdedel, inplastad och klar. Mjölkpaket finns i storlek XXS, minilimpor i långa rader och de små påsarna vid utgången är inte till barnen som jag först trodde, utan till de ensamma människorna som likt mig faktiskt bara behöver två potatisar och en kvarts kålhuvud, som jag sen bär hem i -20 grader till min tomma lägenhet och ställer i min tomma kyl. Men jag känner mig lite mindre ensam när jag vet att det finns så många andra ensamma därute att butikerna specialiserat sig på singel-shopping.

Nu doftar den tomma lägenheten av flera liter rödbetssoppa som jag lagat för att klara vintern, och snart ska jag plantera ett par växter och få jord under naglarna. Och så är det inte länge tills imorgon!

Och imorgon har jag en plan.

Bratspaning på Stuureplan

Har varit på en fantastiskt trevlig kväll i vinsnobbars (av den goda sorten) sällskap på självaste Stureplan. De flesta fördomar jag haft bekräftades. Visserligen fanns det inga röda mattor, ingen hissmusik eller doft av No.5 när jag klev av tunnelbanan vid Östermalm - men så åker väl inte det Fina Folket kollektivt heller.
I restaurangens värme (hån)log jag däremot glatt mot småflickor i kortkort utan strumpbyxor men med högklackat som skyndade förbi (jag hade också haft jävligt bråttom i den utstyrseln i -19 grader) på jakt efter tisdagsnöjen och sugar daddys, samt åt slemmiga backslicks i Canada Goose-jackor köpta på pappas kredit, vackert matchade med ofodrade lackskor och tajtare byxor än något som finns i min garderob.
Lika roligt hade jag inte när det var vår tur att promenera mot närmaste t-bana i samma iskyla... men jag kom åtminstone levande hem med söta Linda på släp och slapp en tur på Spy Bar eftersom vårt sällskap skulle mötas på Söder (mina hoods). Sällskapet rullade i en annan riktning efter Lilla Baren, där vi tog en drink och jag återigen iakttog en spännande skillnad på ståckhålmare och vanliga människor i konversation. Frågar du en Göteborgare i Göteborg om han/hon är ifrån Göteborg, svarar denne med största sannolikhet "klart ja e frå Jöööööööööteborj, enna". Fråga en Falkenbergare/ Norrlänning/ Vart du Vill, om samma sak och personen ifråga svarar stolt att ja, jag är härifrån!
Frågar du en ståckhålmare svarar de vagt. "Ja, jag är uppvuxen här, men... jag gick i skola någon annanstans." "Ja, jag gick i skolan här, men mina föräldrar kommer från Värmland." "Ja, jag är född och uppväxt i Ståckhålm, men efter det har jag bott i blaha-blaha." Det verkar inte finnas en enda infödd som inte känner behov av att ursäkta sitt ursprung? Mer om detta i ett senare inlägg, känner jag.

Efter att ha försökt gå hemåt i tre olika riktningar fick stoltheten ge vika för överlevnadsinstinkten och jag lät Linda visa vägen (alla gathörn ser lika ut här, okej???) hem till min hemliga lya där vinet stod och skrek övergivet i skåpet. Vi fann oss tillrätta på mattan som är min enda möbel, talade om allt och ingenting i flera timmar och när hennes telefon ringde för miljonte gången (hon ÄR kanonskön och från västkusten, men har bott här rätt länge och räknas numera till de Upptagna Människorna) kastade jag in handduken medan hon drog på efterfest i Kissgången (don't ask).
Och här sitter jag nu, och sneglar längtansfullt mot luftmadrassen som om jag plötsligt skulle få en god natts sömn utan störningsmoment som skolpatruller, festgäng på väg hem från krogen, trippelparkerade bilar vars larm går samtidigt när nämnda gäng går förbi och snöröjning på taket för fjärde morgonen i rad (lägg märke till att det inte har snöat på en vecka. Taken är mer skottade än gatorna, kan jag lova).

Godnatt, då!

Att bli ståckhålmare - en liten handbok

Efter en dryg vecka i min nya hemstad, med panik kring lägenhet (svart), att skaffa möbler till sagda lägenhet, lära sig hitta, söka jobb, provjobba (svart?), planera skolgången, skaffa böcker, köpa SL-kort och försöka ta sig fram med kollektivtrafik istället för bilen jag måste hinna sälja (när det töar så jag får loss den), för att enbart nämna ett fåtal av stressfaktorerna, undrar jag om jag någonsin kommer att trivas i denna hektiska, grå och självcentrerade stad.

För att hjälpa mig själv och andra som funderar på att flytta hit, har jag sammanställt en liten kom-ihåg-lista på saker som är oerhört viktiga för acklimatiseringen - hur man blir ståckhålmare. Ni behöver inte tacka mig (men om ni ändå känner att ni behöver göra det, tycker jag mycket om vin).


1. Var hård som sten.
Och är du inte det - ljug. Vare sig du väntar på tunnelbanan, handlar mat eller går på krogen - här är det djungelns lag som gäller.

2. Se självständig ut.
Och är du inte det - ljug. Även om du inte vet vart du är, vilken buss du ska ta eller vart din plånbok just tog vägen, gäller det att låtsas som ingenting, rikta blicken framåt och skulle någon vänlig själ frågande möta din blick, bläng tillbaka. Okunskap är svaghet; se punkt 1.

3. Var alltid stressad och jättejätteupptagen.
Och är du inte det - ljug. Det anses som oattraktivt att inte ha en viktig och fullspikad agenda. Det är bara fula och tråkiga människor som trivs i sitt eget sällskap då och då.

4. Bo centralt.
Och gör du inte det - ljug. Eller viska åtminstone, som en av mina nya kolleger gjorde när jag frågade vart han bodde. "I Fittja" svarade han väldigt tyst och liksom skamset. "Men säg inget till de andra, de tror jag bor i city. Det är faktiskt ingen som har frågat hittills." Vill man vara snygg, ska man bo centralt.

5. Var snygg.
Och är du inte det, får du tamejfan åtminstone försöka! Det spelar ingen roll om det är till tvättstugan, 7-eleven eller krogen du ska - här i Ståckhålm ser vi minsann alltid välvårdade ut och vaknar med hår och smink lika perfekt som i vilken såpa som helst.

6. Le inte mot främlingar - möt inte ens deras blick.
Och skulle du av gammal vana råka göra det, låtsas att du menade någon bakom dem. Här är det bara uteliggarna som är sådär avslappnat och allmänt sociala.

7. Banta.
Och gör du inte det - ljug. Här ska ingen komma och trivas med sig själv, inte! Jag var i mataffären och stod i kö bakom en tjej som såg ut ungefär som jag. På bandet framför henne låg sju äpplen, en liter minimjölk, ett paket te, en bunt morötter, knäckebröd och Keso Light. "Jaha, veckohandlat nu?", frågade kassörskan trevligt och tjejen nickade glatt. Min tur - jag var rätt hungrig och tänkte bunkra mat för en vecka framöver jag också. "Jaha, storhandlat till familjen nu?", frågade kassörskan. "Ja", svarade jag.


Med dessa tips i bakfickan borde du överleva iallafall första veckan. Jag lovar att komma med del 2 när skolan börjat och jag lärt mig mer.

XO XO

Matilda