Straight flush

Den vackra orange-med-glitter mobiltelefonen jag fick när jag tecknade 24-månadersavtal på både telefon och bredband, finns dessvärre inte hos oss längre.

Mot slutet av lunchrasten på jobbet igår (man är tvungen att ta en hel timme. Det tar fem minuter att äta - vad gör folk flest resten av tiden?) smet jag in på damernas för att snyta mig, med mobilen i kavajfickan, och rätt som det är försvinner tyngden i fickan och jag hör ett svagt "plopp". Luftbubblorna är enda tecknet på att jag inte drömt.
Hade jag nu varit mer materialistisk och mindre äckelmagad, hade jag kanske hunnit kasta mig ned och fiska i kröken - men det skulle aldrig falla mig in. Fick istället (det var alltså fjärde dagen på nya, fancy pennkjolsjobbet) fråga närmaste chef vem man ringer om man råkat spola ned sin telefon.
Förbanne vare kontorslandskapen! Alla fick sig ett gott skratt. Det går bra, jag bjuder så gärna på det.
Vaktmästaren kom och började tömma ut vatten, suga och konstra med en jättestor, böjlig piprensare. Ingen telefon. Han öppnade vattenbehållaren och tog sig ned den vägen. Ingen telefon. Han skruvade loss hela toalettstolen så att avloppsvattnet forsade ut över golvet, lyfte och granskade och borstade. Ingen telefon.
Den fick sådan fart att den helt enkelt for direkt ut i Stockholm Vattens (vilka jag senare hoppfullt ringde och frågade om de hittat den. De skrattade snällt och förklarade vänligt, som man gör med barn och efterblivna, att den nog inte skulle dyka upp eftersom telefoner är tyngre än vatten. Men jag gav dem mitt nummer bara utifall att, och räknar med att de hör av sig när som helst.) stinkande domäner.
Jag gapskrattade resten av dagen. Jag skrattade när jag gjorde förlustanmälan hos polisen, när jag ringde Telenor och bad dem sända nytt simkort, och inte minst när jag förklarade läget för försäkringsbolaget. Det är ju faktiskt oerhört komiskt! Jag skrattade ända tills nämnda försäkringsbolag informerade mig om att min drulleförsäkring för 900,-/år, som redan är betald, inte gällde om jag inte hade telefonen kvar (därav samtalet till Stockholm Vatten). Som inte det här var själva definitionen på drulle. Så där satt jag, sur som ättika och arg som ett bi och kände mig lurad. Enda trösten är att jag i sista minuten såg att jag hade 30 dagars ångerrätt på försäkringen som går ut imorgon, så jag fick åtminstone den lilla glädjen att höra försäkringshandläggarens hånleende dö ut när jag bad henne sätta tillbaka pengarna på mitt konto. Hoppas så innerligt att det företaget tillämpar minusprovision!

Som för att ytterligare förgylla min dag stod alla t-banetåg stilla (någon hade hoppat/ramlat/blivit knuffad på T-Centralen och dött, jag visste inte det då - då hade jag inte blivit så irriterad) och jag kom för sent till fikan i Gamla Stan.

Men idag är det en ny dag, och den har varit fantastisk så långt. Inspirerande heldag i skolan, klänningen jag spanat in ett tag fanns kvar på rean i min storlek och jag fick solen i ögonen på väg hem. Sådär som det ska och brukar vara!

Och nu är det dags att packa för helgens äventyr, som denna gång för mig tillbaka till de norska fjällen för några dagars jobb kombinerat med tentaskrivande i lugnet och tystnaden som härskar där.

Ses och hörs!