1. Kom i tid. Har de sagt att det ska ta trettio minuter betyder det att du får trettio minuter, vare sig mer eller mindre och helt oberoende av hur mycket arbete som eventuellt kvarstår (den här gången hann vi, det var värre sist - då fick jag instruktioner om att gå med munnen öppen i tio minuter eller så för att lagningen skulle sätta sig och inte bli för blöt).
2. När de efter den första bedövningssprutan börjar borra, skrik högt. Inte bara får du då mer härlig bedövning som sitter kvar i flera timmar, men din tandläkare är garanterat mer på alerten än innan.
3. För att förtränga ilningarna, den kvävningshotande ansamlingen av saliv i svalget som sköterskan antingen inte ser eller struntar i samt det faktum att dina läppar är uttöjda till sin dubbla omkrets och i desperat behov av lite Lypsyl, tänk på något annat och trevligare (själv tänkte jag till exempel på sex, mat, mer mat, semester, skor, sex, fotboll, sovmorgon och IKEA - inte i någon särskild ordning utan lite huller om buller. Och jag anar inte vad fotbollen gjorde där.).
4. Välj helst en dag då du inte har terminens första föreläsning omedelbart efteråt, och därmed riskerar att återse dina kursare och hälsa på läraren med sluddrande uttal och spasmiska ansiktsrörelser (när man inser att bedövningen går från örat till näsan och försöker känna efter om allt fungerar ändå). De kan fort bli oroliga eftersom effekten av tre rejäla lokalbedövningar på raken har stora likheter med de första tecknen på slaganfall (om inte annat blev de väl oroliga för att jag var tyst under hela föreläsningen).
5. Stäng av samma orsak av din telefon, så att inte Killen-Som-Fick-Kakan-Men-Föredrog-En-Möglig-Skorpa-Istället ringer och missförstår och antar att du i din verklighetsflykt faktiskt är berusad klockan elva på förmiddagen ("Alltschå, jag kan inte schnacka nu..." *snörvel*).
Annars har dagen varit bra. Framtiden är ljus och det luktar spya i ugnen av mitt nya projekt; surdegsbak. De små surarna ska bo där sina första levnadsdagar med ugnslampan som värmekälla tills de bubblar och frodas. Jag funderar på att döpa dem.
måndag 30 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Jag rullar vidare
Inte alldeles oväntat sprack molntäcket upp och solen började åter värma Ståckhålms gator i det mitt tåg rullade ut från perrongen. Finvädret är verkligen inte på min sida i år - jag lyckas missa det vart jag än åker och den upparbetade solbrännan är ett minne blott. Idag är det alltså återigen dags att med fullpackad väska resa vidare, denna gång söderut och närmare bestämt Falkenberg, med ett stopp på vägen i Stenungsund för mat, vin och efterlängtat sällskap.
Ett par dagar i lägenheten har varit jätteskönt, fikor, en ASEW (After Somebody Elses Work) och shopping likaså - tillbaka i de levandes värld - men det är alltid lika skönt att åka ifrån huvudstaden också! Nu väntar ännu några lata dagar innan skolstarten.
Ambititiös som man är (innan terminen startat) anmälde jag mig till en extra kurs på kvartsfart vid sidan av programmet. Jag ångrade mig i samma stund som jag fick litteraturlistan vilken visade sig vara lika extensiv (och dyr) som resten av årets böcker tillsammans ungefär men gjort är gjort.
Den här gången har jag fått platsen brevid en kanelbulleätande tant. Jag försöker tränga bort doften (och, återigen, smaskandet) och tänka på att jag har en krispig, frestande sallad med mig till lunch... det går faktiskt jättedåligt och det är bara med en nästintill omänsklig kraftansträngning som jag hindrar mig från att kila bort till bistron och bunkra upp med allehanda onyttigheter. Jag är inte skapt för att späka mig! Jag behöver kakor!
Kakor... mmm...
Ett par dagar i lägenheten har varit jätteskönt, fikor, en ASEW (After Somebody Elses Work) och shopping likaså - tillbaka i de levandes värld - men det är alltid lika skönt att åka ifrån huvudstaden också! Nu väntar ännu några lata dagar innan skolstarten.
Ambititiös som man är (innan terminen startat) anmälde jag mig till en extra kurs på kvartsfart vid sidan av programmet. Jag ångrade mig i samma stund som jag fick litteraturlistan vilken visade sig vara lika extensiv (och dyr) som resten av årets böcker tillsammans ungefär men gjort är gjort.
Den här gången har jag fått platsen brevid en kanelbulleätande tant. Jag försöker tränga bort doften (och, återigen, smaskandet) och tänka på att jag har en krispig, frestande sallad med mig till lunch... det går faktiskt jättedåligt och det är bara med en nästintill omänsklig kraftansträngning som jag hindrar mig från att kila bort till bistron och bunkra upp med allehanda onyttigheter. Jag är inte skapt för att späka mig! Jag behöver kakor!
Kakor... mmm...
måndag 16 augusti 2010
Den långa färden
Vagn 446, plats 37, Gol-Oslo, kl. 03.08-06.26.
Sovande människor luktar annorlunda än vakna människor. I den här vagnen sov de allra flesta och den där speciella, fuktiga sömn-odören låg tung i luften. Jag tog mig tyst fram till min plats som visade sig vara brevid en kille i nedre trettioårsåldern som satt vaken. Han såg bedrägligt normal och trevlig ut och det var inte förrän jag satt mig bekvämt tillrätta på fönsterplatsen som jag noterade hans hörlurar á la 80-talet (av den 5-kronorsstora typ man hade till freestylen som inte sitter i eller runt örat, utan bara på) och den vedervärdiga musik som strömmade ur dessa. Men sådant kan jag leva med. Inte heller hans sätt att breda ut sig och liksom stjäla av mina futtiga tilldelade centimetrar med benplats störde mig nämnvärt... men vindruvorna! Gah! Under resans hela gång satt karlen och smaskade i sig vindruvor ur ett till synes ändlöst förråd, en efter en, utan att stänga munnen när han tuggade.
Kärnorna loskades glatt ned i en händig liten platspåse (förutom de som hamnade på mina skor och klistrade sig till väskan jag hade ståendes på golvet, då) och så fortsatte han smaskandet. Inte en minuts sömn fick jag. (Däremot ett av de där myspaketen som NSB bjussar på på nattågen, med filt, sovmask, öronproppar och kudde - tack!)
Väl i Oslo (där jag precis hann trycka i mig en macka och träffa en vän) var nästa tåg inställt och vi fick snällt ta en ersättningsbuss istället. Jag fick användning för öronpropparna direkt då en bortskämd liten skitunge satte sig bakom mig och genast öppnade sin matsäck och började tugga i sig densamma med öppen mun (vad är oddsen? Ärligt talat?). Tyvärr hjälper inte öronproppar mot banan-och-mack-lukt eller smällande med den nedfällbara brickan, så istället hämnades jag genom att fälla ner mitt säte så långt som möjligt. Jag belönades genast med ett stön av smärta och indignation. Nöjd började jag dåsa bort och förhoppningen om några timmars ostörd sömn såg ut att infrias. Tills den lille jäveln började sparka mig i ryggen. Resten av bussturen blev en ordlös viljornas kamp oss emellan. Vi stapplade av bussen i Karlstad - han med ömma ben, jag med öm rygg - och nu, under de sista tre timmarna som återstår av färden, när jag äntligen har lugn och ro omkring mig, kan jag naturligtvis inte sova.
Fast jag låtsas ändå göra det, så att ingen ska sätta sig på den lediga platsen där jag har min handväska...
Det är sannerligen härligt med kollektivt resande.
Sovande människor luktar annorlunda än vakna människor. I den här vagnen sov de allra flesta och den där speciella, fuktiga sömn-odören låg tung i luften. Jag tog mig tyst fram till min plats som visade sig vara brevid en kille i nedre trettioårsåldern som satt vaken. Han såg bedrägligt normal och trevlig ut och det var inte förrän jag satt mig bekvämt tillrätta på fönsterplatsen som jag noterade hans hörlurar á la 80-talet (av den 5-kronorsstora typ man hade till freestylen som inte sitter i eller runt örat, utan bara på) och den vedervärdiga musik som strömmade ur dessa. Men sådant kan jag leva med. Inte heller hans sätt att breda ut sig och liksom stjäla av mina futtiga tilldelade centimetrar med benplats störde mig nämnvärt... men vindruvorna! Gah! Under resans hela gång satt karlen och smaskade i sig vindruvor ur ett till synes ändlöst förråd, en efter en, utan att stänga munnen när han tuggade.
Kärnorna loskades glatt ned i en händig liten platspåse (förutom de som hamnade på mina skor och klistrade sig till väskan jag hade ståendes på golvet, då) och så fortsatte han smaskandet. Inte en minuts sömn fick jag. (Däremot ett av de där myspaketen som NSB bjussar på på nattågen, med filt, sovmask, öronproppar och kudde - tack!)
Väl i Oslo (där jag precis hann trycka i mig en macka och träffa en vän) var nästa tåg inställt och vi fick snällt ta en ersättningsbuss istället. Jag fick användning för öronpropparna direkt då en bortskämd liten skitunge satte sig bakom mig och genast öppnade sin matsäck och började tugga i sig densamma med öppen mun (vad är oddsen? Ärligt talat?). Tyvärr hjälper inte öronproppar mot banan-och-mack-lukt eller smällande med den nedfällbara brickan, så istället hämnades jag genom att fälla ner mitt säte så långt som möjligt. Jag belönades genast med ett stön av smärta och indignation. Nöjd började jag dåsa bort och förhoppningen om några timmars ostörd sömn såg ut att infrias. Tills den lille jäveln började sparka mig i ryggen. Resten av bussturen blev en ordlös viljornas kamp oss emellan. Vi stapplade av bussen i Karlstad - han med ömma ben, jag med öm rygg - och nu, under de sista tre timmarna som återstår av färden, när jag äntligen har lugn och ro omkring mig, kan jag naturligtvis inte sova.
Fast jag låtsas ändå göra det, så att ingen ska sätta sig på den lediga platsen där jag har min handväska...
Det är sannerligen härligt med kollektivt resande.
Farväl till fjällen
Gårdagen (är väl förrgår nu om man ska vara petig, vilket jag ju allt som oftast är) blev inte speciellt spännande trots allt. Grillningen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning avlystes så jag stod och öppnade ölburkar i maklig takt istället.
Gladast var nog myggorna som ätit sig mätta för flera veckor framöver. Efter fyra timmar och ett par frierier (till vilka jag artigt tackade nej medan jag kastade menande blickar mot dricksinsamlingen) kunde jag stämpla ut igen utan större men.
Så har vi nu kommit till sista kvällen i fjällen (som ju egentligen är en dalgång omgärdat av små, små berg).
Väskan är packad, den sunkiga korkmattan i rummet där jag tillbringat 47 nätter är dammsugen, nycklar och arbetskläder är returnerade.
Jag är klar för hemfärd och nya äventyr.
Gladast var nog myggorna som ätit sig mätta för flera veckor framöver. Efter fyra timmar och ett par frierier (till vilka jag artigt tackade nej medan jag kastade menande blickar mot dricksinsamlingen) kunde jag stämpla ut igen utan större men.
Så har vi nu kommit till sista kvällen i fjällen (som ju egentligen är en dalgång omgärdat av små, små berg).
Väskan är packad, den sunkiga korkmattan i rummet där jag tillbringat 47 nätter är dammsugen, nycklar och arbetskläder är returnerade.
Jag är klar för hemfärd och nya äventyr.
fredag 13 augusti 2010
Det glamorösa serviceyrket forts.
Fler guldkorn från andra sidan disken:
"Du, vi checkade nyss in på en lägenhet där borta på andra sidan vägen, och här måste det ha blivit något fel i beställningen. Vi sade specifikt ifrån om att vi ville ha två separata sovrum och badkar. Det har vi inte fått."
"Det låter lite märkligt, vi har inga lägenheter som ser ut så."
"Nähä, men vi blev iallafall lovade det av den vi beställde hos, så det blir ju hennes problem att fixa det här. Jag tror hon hette Matilda."
"Det är jag, det."
"Hur kunde du lova oss det då, om det inte finns några sådana lägenheter?"
"Jag har betalat för mycket, ser jag här på kvittot."
"Oj då, då ska vi kika på det. Vilket pris menar du är det riktiga?"
"Ungefär tvåtusen kronor mindre. Jag är helt säker på att hon sa tretusenfemhundra när jag beställde. Jag tycker inte om att bli lurad på det här sättet."
"Men här står det att du mottagit en skriftlig bekräftelse när du bokade, där står ju priset du betalat nu."
"Jaha, men den har jag inte sett. Nehej, jag har inte fått någon bekräftelse jag, inte. Jag skrev bara ned summan på en lapp som jag glömde hemma. Tror du jag står här och ljuger?"
"Nej då... men titta här, du har ju signerat på att samma pris stämmer när du checkade in. Då blir det väldigt svårt för mig att göra något åt saken såhär i efterhand."
"Jaha du. Jag tycker verkligen inte om att bli lurad. Kan du inte ge oss gratis lunch då, som plåster på såren?"
"Oj oj oj oj oj!"
"Oj... oj?"
"Nu förstår du, måste jag få byta stuga. Det står en stor björk utanför där vi bor, på nummer 10!"
"Ja... ha?"
"Och jag är björkpollenallergiker! Jag vill nog helst flytta till stuga nummer 1, jag har varit och kollat vid den och det är inga björkar i närheten."
"Vet du vad, jag är hemskt ledsen, men på nummer 1 bor det redan någon. Faktiskt är alla stugor upptagna, så jag vet inte riktigt hur vi kan lösa det här."
"Men det är ju skandalöst! Att det inte informeras om sådant här när man bokar!"
"Men nämnde du att du var allergiker då du ringde till oss?"
"Nej, ska det behövas kanske? Skan-da-löst. Precis utanför står den."
"God dag, jag tror jag glömde en sak i ert vattenland förra veckan, är det hit jag ska ringa då?"
"Jajamen! Vad glömde du?"
"En fotprotes."
"Jaha... nej, tyvärr har ingen sådan hittats eller lämnats in vad jag kan se."
"Jaså. Ja, då måste jag ha gjort av den någon annanstans. Tack för hjälpen ändå!"
Nu väntar sista helgen, den ska jag tillbringa med att jobba dubbelt. Nån optimist har satt mig att grilla på lördag kväll när det är utomhuskonsert på hotellet... det kan bli precis hur roligt som helst.
"Du, vi checkade nyss in på en lägenhet där borta på andra sidan vägen, och här måste det ha blivit något fel i beställningen. Vi sade specifikt ifrån om att vi ville ha två separata sovrum och badkar. Det har vi inte fått."
"Det låter lite märkligt, vi har inga lägenheter som ser ut så."
"Nähä, men vi blev iallafall lovade det av den vi beställde hos, så det blir ju hennes problem att fixa det här. Jag tror hon hette Matilda."
"Det är jag, det."
"Hur kunde du lova oss det då, om det inte finns några sådana lägenheter?"
"Jag har betalat för mycket, ser jag här på kvittot."
"Oj då, då ska vi kika på det. Vilket pris menar du är det riktiga?"
"Ungefär tvåtusen kronor mindre. Jag är helt säker på att hon sa tretusenfemhundra när jag beställde. Jag tycker inte om att bli lurad på det här sättet."
"Men här står det att du mottagit en skriftlig bekräftelse när du bokade, där står ju priset du betalat nu."
"Jaha, men den har jag inte sett. Nehej, jag har inte fått någon bekräftelse jag, inte. Jag skrev bara ned summan på en lapp som jag glömde hemma. Tror du jag står här och ljuger?"
"Nej då... men titta här, du har ju signerat på att samma pris stämmer när du checkade in. Då blir det väldigt svårt för mig att göra något åt saken såhär i efterhand."
"Jaha du. Jag tycker verkligen inte om att bli lurad. Kan du inte ge oss gratis lunch då, som plåster på såren?"
"Oj oj oj oj oj!"
"Oj... oj?"
"Nu förstår du, måste jag få byta stuga. Det står en stor björk utanför där vi bor, på nummer 10!"
"Ja... ha?"
"Och jag är björkpollenallergiker! Jag vill nog helst flytta till stuga nummer 1, jag har varit och kollat vid den och det är inga björkar i närheten."
"Vet du vad, jag är hemskt ledsen, men på nummer 1 bor det redan någon. Faktiskt är alla stugor upptagna, så jag vet inte riktigt hur vi kan lösa det här."
"Men det är ju skandalöst! Att det inte informeras om sådant här när man bokar!"
"Men nämnde du att du var allergiker då du ringde till oss?"
"Nej, ska det behövas kanske? Skan-da-löst. Precis utanför står den."
"God dag, jag tror jag glömde en sak i ert vattenland förra veckan, är det hit jag ska ringa då?"
"Jajamen! Vad glömde du?"
"En fotprotes."
"Jaha... nej, tyvärr har ingen sådan hittats eller lämnats in vad jag kan se."
"Jaså. Ja, då måste jag ha gjort av den någon annanstans. Tack för hjälpen ändå!"
Nu väntar sista helgen, den ska jag tillbringa med att jobba dubbelt. Nån optimist har satt mig att grilla på lördag kväll när det är utomhuskonsert på hotellet... det kan bli precis hur roligt som helst.
onsdag 11 augusti 2010
Det glamorösa serviceyrket
"Mamma, vart finns papperskorgen?"
"Du behöver inte kasta skräpet lilla gumman, nu är vi på hotell. Bara låt det ligga där."
"Välkommen! Ert dubbelrum är klart för incheck senast klockan fyra. Vill du använda bagagerummet så länge?"
"Vadå fyra? Jag vill ha det tidigare. Jag har faktiskt barn med."
"Jaha, men jag ser här att du bokat ett dubbelrum på nätet, för två vuxna?"
"Ja, men lilla gumman är så liten att hon kan sova i vår säng. (Lilla gumman står brevid och ser ut att vara ungefär 13 år vilket hade kostat 200 kronor extra per natt.) Kunde vi få rummet nu eller?"
"Nej, som sagt, senast klockan fyra är det klart för ankomst. Nu är klockan halv tolv, gårdagens gäster behöver inte ens checka ut än på 30 minuter."
"Det var verkligen dålig service."
"Jag skulle vilja beställa ett familjerum från ikväll tills imorgon. Vad är det billigaste kan du erbjuda mig?"
"Tyvärr är det så att vi är helt fullbokade, förutom ett par stora rum som kostar 2200 kronor per natt inklusive frukost."
"Jag vill gärna ha ett stort rum, jag har med mig frun och tre barn. Får jag halva priset?"
"Nej, jag är ledsen, men så mycket rabatt kan du inte få. Speciellt inte när det är så stor efterfrågan som idag."
"Du är ju helt dum i huvudet. Så som du gör affärer kommer ni att gå i konkurs, fattar du det?" (Slänger på luren.)
"... ?"
(Frun ringde upp en stund senare och bokade rummet till fullt pris. Hon låtsades inte om att jag pratat med karln tidigare, men jag kände igen numret.)
"Det var damm på insidan av lampskärmen i vårt rum. Vad har du att säga om det?"
"Ja, det var ju tråkigt att höra, jag ber så mycket om ursäkt och ska genast se till att det åtgärdas."
"Tycker du verkligen att vi ska behöva betala fullt pris för vår 5-dagars hotellvistelse nu?"
"Tja, ni kom för 20 minuter sedan. Ta gärna en kopp kaffe medan vi ordnar problemet, eller så kan ni få byta till ett annat rum om ni inte vill vänta."
"Det var verkligen dålig service."
Ja, man ser alltid fram emot morgondagen med spänning.
"Du behöver inte kasta skräpet lilla gumman, nu är vi på hotell. Bara låt det ligga där."
"Välkommen! Ert dubbelrum är klart för incheck senast klockan fyra. Vill du använda bagagerummet så länge?"
"Vadå fyra? Jag vill ha det tidigare. Jag har faktiskt barn med."
"Jaha, men jag ser här att du bokat ett dubbelrum på nätet, för två vuxna?"
"Ja, men lilla gumman är så liten att hon kan sova i vår säng. (Lilla gumman står brevid och ser ut att vara ungefär 13 år vilket hade kostat 200 kronor extra per natt.) Kunde vi få rummet nu eller?"
"Nej, som sagt, senast klockan fyra är det klart för ankomst. Nu är klockan halv tolv, gårdagens gäster behöver inte ens checka ut än på 30 minuter."
"Det var verkligen dålig service."
"Jag skulle vilja beställa ett familjerum från ikväll tills imorgon. Vad är det billigaste kan du erbjuda mig?"
"Tyvärr är det så att vi är helt fullbokade, förutom ett par stora rum som kostar 2200 kronor per natt inklusive frukost."
"Jag vill gärna ha ett stort rum, jag har med mig frun och tre barn. Får jag halva priset?"
"Nej, jag är ledsen, men så mycket rabatt kan du inte få. Speciellt inte när det är så stor efterfrågan som idag."
"Du är ju helt dum i huvudet. Så som du gör affärer kommer ni att gå i konkurs, fattar du det?" (Slänger på luren.)
"... ?"
(Frun ringde upp en stund senare och bokade rummet till fullt pris. Hon låtsades inte om att jag pratat med karln tidigare, men jag kände igen numret.)
"Det var damm på insidan av lampskärmen i vårt rum. Vad har du att säga om det?"
"Ja, det var ju tråkigt att höra, jag ber så mycket om ursäkt och ska genast se till att det åtgärdas."
"Tycker du verkligen att vi ska behöva betala fullt pris för vår 5-dagars hotellvistelse nu?"
"Tja, ni kom för 20 minuter sedan. Ta gärna en kopp kaffe medan vi ordnar problemet, eller så kan ni få byta till ett annat rum om ni inte vill vänta."
"Det var verkligen dålig service."
Ja, man ser alltid fram emot morgondagen med spänning.
måndag 2 augusti 2010
En frivillig fjällexil
Egentligen är den inte så frivillig längre, exilen. Jag vill helst av allt åka härifrån nu med bankkontot fullt och blicken söderut. Ungefär 13 dagar kvar.
Ska man vara riktigt petig är jag egentligen inte på fjället heller, utan i en dalgång mellan bergen i en liten by som gud och alla andra glömt.
En aldrig så liten uppdatering kan väl här vara på sin plats efter några månaders tystnad:
* Jag har läst färdigt min första termin och därmed kammat hem 30 högskolepoäng.
* Jag är sedan 3 månader tillbaka stolt icke-rökare (har gjort mitt för tobaksindustrin sedan -97 ungefär) efter att ha läst en mycket bra självhjälpsbok i ämnet. Man kan ju i efterhand bara beklaga att boken ifråga stått och samlat damm i hyllan i sisådär 8 år.
* Jag har börjat jogga (kände att förklarande parentes-tillägg var helt överflödiga här).
* Jag har fullfört första månaderna på Finjobbet med mycket bra feedback mot slutet...
* ... gett mig själv en välbehövlig månadslång semester (som tillbringats mestadels med SJ åt ett eller annat håll)...
* ... och åkte efter sagda semester till fjälls för att hobbyjobba och förhoppningsvis kvitta mig med de 7 kilo jag lagt på mig sedan rökstoppet av bara farten...
* ... fast det har inte gått så bra. Att komma i gamla jeansen, alltså. Jobbet går bra.
* Jag har trasslat in mig i något mycket dumt (mer om detta framöver). Man kan faktiskt se fjäll/dalvistelsen som ett slags botgöring för karmans skull.
Så vart var vi nu? Jo, just det, byn i dalen mellan bergen.
Här jobbar jag som receptionist på ett familjehotell (världens effektivaste preventivmedel är femhundra lössläppta snorungar utan vare sig hämningar, uppfostran eller ansvarstagande föräldrar, samlade under ett och samma tak) under sommarens bättre hälft och försöker uppskatta denna respit från storstadens stress.
På den tiden jag var fast bosatt här tänkte jag verkligen inte på nattens mörker och tystnad eller närheten till skog, natur och avskildhet på det sätt jag gör nu, efter att långsamt ha vant mig vid avgaser, ljusförorening, trängsel och inte minst nattliga ljud såsom tjutande billarm, skrålande tanter och smygande, hjärtinfarktsframkallande ambulanser (från Södersjukhuset tar de ibland en alternativ väg och svänger tyst upp på min gata. Precis innan de kör ut på Ringvägen slår de på sirenerna - gissa under vems fönster de är då?).
Jag har fått fasta, goda rutiner som omfattar stadig frukost, åtta timmars arbete, en timmes valfri motion, sund middag och en stund till surfande eller läsning innan läggdags. Det är fruktansvärt tråkigt och liknar i mycket min föreställning om en svensk fängelsekunds vardag.
Som tur är passar en del kära vänner på att fortlöpande uppdatera mig om allt roligt jag går miste om därhemma. Det gör mig sådär känsloförvirrad. Glad (för tanken) och bitter (för att jag blir så avundsjuk) och melankolisk (för att stunden aldrig kommer igen) och glad igen (snart kan jag också vara med!). Fast mest bitter. Men ändå rätt glad.
Och det sociala livet här i dalen är ju inte att förakta. I förrgår hejade jag till exempel på en tidigare granne i affären. Han kände visserligen inte igen mig, men ändå. I övermorgon blir det eventuellt trevlig samvaro (läs: vinkväll) med godaste väninnan häruppe. Så ljusglimtarna finns. Men man blir ju inte bländad direkt.
Tid har jag iallafall mer än vanligt av. Inte för att dygnet fått fler timmar - tvärtom, jag sover tio timmar per natt - utan för att det finns så få distraktioner att fylla det med.
Så ett och annat rop på hjälp förklätt som blogginlägg under de 12 dagar, 19 timmar och 15 minuter som återstår här är inte en omöjlighet...
Ska man vara riktigt petig är jag egentligen inte på fjället heller, utan i en dalgång mellan bergen i en liten by som gud och alla andra glömt.
En aldrig så liten uppdatering kan väl här vara på sin plats efter några månaders tystnad:
* Jag har läst färdigt min första termin och därmed kammat hem 30 högskolepoäng.
* Jag är sedan 3 månader tillbaka stolt icke-rökare (har gjort mitt för tobaksindustrin sedan -97 ungefär) efter att ha läst en mycket bra självhjälpsbok i ämnet. Man kan ju i efterhand bara beklaga att boken ifråga stått och samlat damm i hyllan i sisådär 8 år.
* Jag har börjat jogga (kände att förklarande parentes-tillägg var helt överflödiga här).
* Jag har fullfört första månaderna på Finjobbet med mycket bra feedback mot slutet...
* ... gett mig själv en välbehövlig månadslång semester (som tillbringats mestadels med SJ åt ett eller annat håll)...
* ... och åkte efter sagda semester till fjälls för att hobbyjobba och förhoppningsvis kvitta mig med de 7 kilo jag lagt på mig sedan rökstoppet av bara farten...
* ... fast det har inte gått så bra. Att komma i gamla jeansen, alltså. Jobbet går bra.
* Jag har trasslat in mig i något mycket dumt (mer om detta framöver). Man kan faktiskt se fjäll/dalvistelsen som ett slags botgöring för karmans skull.
Så vart var vi nu? Jo, just det, byn i dalen mellan bergen.
Här jobbar jag som receptionist på ett familjehotell (världens effektivaste preventivmedel är femhundra lössläppta snorungar utan vare sig hämningar, uppfostran eller ansvarstagande föräldrar, samlade under ett och samma tak) under sommarens bättre hälft och försöker uppskatta denna respit från storstadens stress.
På den tiden jag var fast bosatt här tänkte jag verkligen inte på nattens mörker och tystnad eller närheten till skog, natur och avskildhet på det sätt jag gör nu, efter att långsamt ha vant mig vid avgaser, ljusförorening, trängsel och inte minst nattliga ljud såsom tjutande billarm, skrålande tanter och smygande, hjärtinfarktsframkallande ambulanser (från Södersjukhuset tar de ibland en alternativ väg och svänger tyst upp på min gata. Precis innan de kör ut på Ringvägen slår de på sirenerna - gissa under vems fönster de är då?).
Jag har fått fasta, goda rutiner som omfattar stadig frukost, åtta timmars arbete, en timmes valfri motion, sund middag och en stund till surfande eller läsning innan läggdags. Det är fruktansvärt tråkigt och liknar i mycket min föreställning om en svensk fängelsekunds vardag.
Som tur är passar en del kära vänner på att fortlöpande uppdatera mig om allt roligt jag går miste om därhemma. Det gör mig sådär känsloförvirrad. Glad (för tanken) och bitter (för att jag blir så avundsjuk) och melankolisk (för att stunden aldrig kommer igen) och glad igen (snart kan jag också vara med!). Fast mest bitter. Men ändå rätt glad.
Och det sociala livet här i dalen är ju inte att förakta. I förrgår hejade jag till exempel på en tidigare granne i affären. Han kände visserligen inte igen mig, men ändå. I övermorgon blir det eventuellt trevlig samvaro (läs: vinkväll) med godaste väninnan häruppe. Så ljusglimtarna finns. Men man blir ju inte bländad direkt.
Tid har jag iallafall mer än vanligt av. Inte för att dygnet fått fler timmar - tvärtom, jag sover tio timmar per natt - utan för att det finns så få distraktioner att fylla det med.
Så ett och annat rop på hjälp förklätt som blogginlägg under de 12 dagar, 19 timmar och 15 minuter som återstår här är inte en omöjlighet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
