Innan mitt nya liv börjar

Lördagens tenta närmar sig ofattbart snabbt. Så snabbt, faktiskt, att fartvinden alldeles bestämt blåst iväg både motivation och det jag möjligen lyckats nöta in hittills. Öppnade nyss kompendiet som hör till kursen och insåg att det finns en femsidors övningstenta där som man eventuellt skulle ha gjort innan genomgången av densamma imorgon.

Men jag är ju så upptagen!
Idag har jag jobbat sedan halv nio, lunchen blev ett virrvarr av pasta, telefonsamtal och cv:n så att läsa då var ju bara att glömma, och efteråt hade jag en sedan länge efterlängtad men lika länge försakad after work-öl med en rolig vän inplanerad. Dagens tråkiga överraskning kom på t-banan hem när jag upptäckte att jag pratat/ ölat bort två timmars effektiv lästid. Dagens trevliga överraskning kom (såklart) ungefär trettio sekunder senare när jag såg att skolan börjar klockan 12 och inte 9 imorgon.
Och eftersom jag verkligen måste läsa ikväll passar jag självklart på att blogga, städa, laga lite mat, ringa en vän samt sortera kläder till torsdagens tvättid.
Och just precis, i detta nu, förstod jag att detta blir ett osedvanligt trist blogginlägg helt fritt från de självutlämnande anekdoter och vardagssarkasmer jag annars brukar vara så generös med - men var inte oroliga.
Jag har en hel arsenal av iakttagelser, hån och ståckhålmsförakt som bara väntar på att få utlopp i ordgalla när tiden står mig bi.

Så följ med...

Och mitt nya liv börjar... en annan dag.

Först av allt skulle jag vilja be den hemska människa som obemärkt tagit sig in i min garderob och bytt ut alla kläder mot en mindre storlek, att ta och ge sig till känna nu.
Det är inte roligt längre, hör du det? Jag tror helt enkelt att du är avundsjuk på helgens orgie i mat (och till viss del vin, såklart) och gott sällskap.

Förutom detta tanklösa och förnedrande practical joke har helgen varit mycket bra.

Middag, Trivial Pursuit och vin i torsdags. Lunch, fika, fika och öl i fredags. Utemiddag i lördags. Med vin, självklart. Tvåtimmars brunchfrossa i söndags, med nybakat bröd och pålägg, bacon, ägg, amerikanska pannkakor, fruktsallad och diverse annat. Kvällen? Mer mat. Och godis medan vi (fyra vuxna människor) rullade runt som övergödda grisar på luftmadrassen vi riggat upp framför tv:n (vuxenversionen av "koja") och såg en kass film. Och som avslutning ett glas... vin. För sömnens skull.

Måndagmorgonens uppstigning och påföljande arbetsdag bjöd på den sedvanliga käftsmällen och värre lär det bli i veckan eftersom jag nu måste underordna mig en hård regim och skaffa mig det där gymkortet jag gömt mig för i flera år (hela livet, faktiskt).
Disciplin är från och med idag (eller eventuellt imorgon då jag nyss hittade en daim i skafferiet) mitt nya mellannamn (och skall så vara tills på torsdag, när nästa hedersgäst förärar mig ett besök)!

Låtom helgen komma fort.

Även Östermalms elit har tarmen full av...

Det har hänt oss alla. Hoppas jag.
Två minuter kvar av lunchrasten, och blåsan håller på att sprängas.
Alla toaletter är upptagna utom den som luktar avföring och ser allmänt vedervärdig ut med torkpapper på golvet och dekorativa bromsspår i kröken. Med en suck håller jag andan och låser dörren om mig, kissar snabbt och effektivt och hinner eventuellt också tvätta händerna innan syrebristen sätter in. Ut, ut, ut, tänker jag, och avlägsnar mig fort i det jag hälsar förstrött på en kollega som öppnar dörren till samma toalett, gör en min av avsmak och misstroget ser efter mig i korridoren...

Ja, även på finaste Östermalm skiter folk alltså.
Men att använda toalettborsten lär man sig tydligen inte i de kvarteren ("Vadå? Finns det inte... folk, för sådant?").
Detta i kombination med telefonincidenten borde egentligen ha lärt mig att undvika toalettbesök helt och hållet på arbetet, men min kaffekonsumtion överstiger tyvärr volymkapaciteten med flera liter.
Men nog om kiss och bajs.

Jag har fått tillbaka mitt livs första hemtentamen med överraskande gott resultat. Och gruppuppsatsen jag och mina 4 kära gruppmedlemmar slitit med i ett par veckor som byggde på enkäten jag delade ut (under hot) på min gamla arbetsplats i Norge har blivit opponerad idag av både klass och lärare, varav sistnämnda var smått exalterad över både vårt val av tema (Stress - Hur gör vi? En undersökning om kön och copingstrategier.) och uppsatsen i sig - faktiskt så mycket att han berättade att den skulle fått godkänt även nu i dess obearbetade utkastsform och därpå frågade om han fick lov att använda den som exempeluppsats för kommande terminer.
Det fick han.

Och imorgon anländer en av mina favoritmänniskor Ståckhålms Centralstation ungefär samtidigt som jag slutar skolan. Helgen närmar sig med stormsteg (det är märkligt hur skamlöst fort man vänjer sig vid att ha ledigt kvällar och helger, förresten) och med den trevligt umgänge, utgång, hjärngympa och helt, helt säkert en och annan flaska vin av det godare slaget. Veckans arbetstimmar är redan avverkade, och nu ska jag äntligen ta itu med läsningen inför tentan i metod nästa vecka.

Det går bättre nu. Jag börjar nästan... trivas. Nästan.

Klantarslet har ont i... arslet.

Så här sitter jag nu, till fjälls igen. Smart av mig att skaffa ett extrajobb på 12 timmars pendlingavstånd.
Sommarjobbskontraktet är under konstruktion och det är med en lätt känsla av förlust som jag tänker att sommarlov är överskattat. Det hade ju varit fantastiskt att bara drägga runt i 10 veckor och göra sådant man har lust med, men vägrar man vara fattig student kan man tyvärr inte hänfalla åt slappheten. Kanske nästa sommar...
Att vara tillbaka på sin tidigare arbetsplats är till största delen positivt, allt och alla är precis som när jag lämnade dem och det är på något vis skönt att direkt falla tillbaka i gamla vanor och arbeta med något som sitter så i rotat i ryggmärgen att man nästan inte behöver tänka.

De senaste veckorna har bjudit på en del själslig såväl som fysisk smärta, förstnämnda behöver vi inte gå in på men jag delar gärna med mig av min klantighet som denna gång orsakat skrapsår i handflatorna - jag skuttade nedför en trappa med händerna fulla av smutstvättpåsar och lyckades såklart träffa den enda kvarvarande isfläcken på mils avstånd och min stjärt missade inte ett enda trappsteg på vägen ned. Detta var självfallet omedelbart efter mitt besök hos naprapaten och inte innan, så min (antagligen spruckna) svanskota får klara sig själv tills nästa gång jag ska dit, i april.
Och i Gol skulle jag göra en god gärning och följa med på hembesök till en sliten och sjuk receptionist med insmugglad choklad, frukt, bullar, Alvedon och annat gott; på vägen ned från hennes lägenhet snubblade jag till pyttelite i trappan och skrapade upp hela ovansiden av handen på tegelväggen.
Så om ni ser mig halta runt som en krigshjälte med skrubbsår överallt vet ni nu varför.

För övrigt har jag klarat mig utan kroniska men, fast borde väl undvika trappor för resten av livet.
Och män.

På måndag är det dags för hemfärd till storstaden, skolan och finjobbet (som för övrigt ringer och stressar mig på min lediga vecka. Jag har inte svarat, så nu får jag väl sparken).

Livet går vidare och skrubbsåren läker.