Ursäkta att du blev på tjocken.

De finns överallt. De stoppar inte för någon eller något. De förväntar sig respekt och förtur, men skulle aldrig drömma om att själva bete sig så.

Idag ska det handla om barnvagnsterroristerna.
(Jag har massor av vänner med söta små barn som är lika bra människor nu som förr, så detta gäller inte alla. Men alldeles för många andra.)

Ni vet vilka jag talar om.
Trakasserierna börjar egentligen långt innan de små underverken krystats ut, främst genom bilder på Facebook och liknande beklagligt ocensurerade mötesplatser. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Nakna kvinnor är också vackert. Men det betyder inte att jag vill se en kombination av de båda i form av närbilder på någons sträckmärken och läckande bröst - behåll kläderna på, snälla!

I tidningar och media generellt får man en varning om "starka bilder" innan något chockerande visas. Så att man får valmöjligheten. Jag skulle vara grymt tacksam om vi kunde göra detta till en norm också i andra sammanhang.
"Bara så att ni vet lägger jag strax upp lite bilder från förlossningen precis när de klipper upp min mustachprydda vulva från anus till klitoris och en blodig, slemmig klump slinker ut i en fors av kroppsvätskor. Jag råkar visst bajsa lite samtidigt."
Bra, då vet jag, tack! Kollar en annan sida så länge.

Och provocerande intima stunder förevigade med kamera, som utan vidare förstör aptiten för flera dagar framåt, är bara upptakten till flera år i hänsynslöshetens tecken.

Mitt på trottoaren oavsett trängsel rullar de fram, och stannar gärna rätt som det är för att dulla och gulla lite även om det medför att det blir gångtrafikstockning. Vid övergångsställena använder de vagnen som murbräcka genom folkmassan för att komma längst fram, då har de plötsligt bråttom. I kollektivtrafiken menar de att de självklart har företräde genom spärrarna, och väl på tåget ska de helst ha två sittplatser - en till sina barnafödande arslen och en till blöjväskan. Har man lite äldre barn också, kan de passa på att äta till exempel yoghurt under resans gång som de spiller på medpassagerarna vid varje inbromsning. Sådant behöver man tydligen inte be om ursäkt för när man är mor. Barnvagnen ställs framför dörren och gud nåde den som råkar stöta till den på väg ut eller in mitt i rusningstimmen. Väl framme vid målet kliver de av baklänges och drar vagnen efter sig utan tanke på pendlarna som står packade som sillar utanför och väntar på att stiga på och nu blir omilt knuffade åt alla håll.
Så bär det av till fiket. Där träffas de gärna i skränande flockar och diskuterar högt och ljudligt (eftersom bebisarna skriker för full hals) vilka enorma framsteg som gjorts sedan sist. Det kan vara allt ifrån att ha fått fast avföring till läkande sårskorpor på bröstvårtorna. Fascinerande för oss andra som hade oturen att välja just det cafét. Mitt under seansen fläker de rätt som det är upp tröjan och rullar fram en tutte ur en fläckig behå, lägger den på bordet och ungen brevid. Enda fördelen med det är att barnet under några minuter är tyst. Så torkar de av spilld mjölk som skvätt på kläder, barn och bord för att sedan räcka servetten till servitrisen som ska ta hand om deras mänskliga avfall.

När buffelhjorden drar vidare en stund senare förväntas hela stället resa sig upp så de kommer ut och förbi i bredd. Den som sitter kvar får onda ögat.
Mammorna har ju ändå förtjänat vår respekt genom den häpnadsväckande prestationen att bli på smällen.
Vi ska vara tacksamma för att de drar sitt strå till befolkningsstacken och säkrar vår arts fortlevnad medan de tacklar oss i knävecken med vagnarna när vi inte kommer ur vägen snabbt nog. Eller?

När det blir dags för mig att vidareföra mina goda gener ska jag försöka komma ihåg vad jag tyckte om mammamaffian. Påminn mig gärna.

Att bli ståckhålmare - en liten handbok # 2

En månad har gått, och jag har så sakteliga vant mig vid att börja dagarna upptryckt i någons armhåla på tunnelbanan. Skolan är i full gång och vardagslivet här i storstaden tar allt fastare form. Jag har fått lägenhet och jobb, slutat på jobbet och varit på intervju för ett lämpligare sådant, träffat lite folk och fått en rätt full agenda framöver.
Känns det mer som hemma nu? Knappast. Men jag lär mig något nytt varje dag och är noga med att notera sådant som kan vara användbart för kommande generationer. Här kommer ännu ett litet axplock av erfarenheter.
För den som inte läst Del 1 än, rekommenderar jag att man börjar med den.

8. Håll till höger

Det finns inga skyltar. Ingen berättar hur det ligger till. Man ska bara veta att i rulltrappan håller man till höger så de stressade ståckhålmarna kan springa förbi på vänstersidan. Är man lite osäker på när denna regel gäller eller bara vill pränta in den ordentligt kan man som jag börja gravitera mot höger också i andra sammanhang, när jag promenerar på gatorna och är i affären och så. För säkerhets skull, liksom.
Instruktionsvideo - klicka här !

9. Lär dig trolla

Jag förstår inte hur de alltid kan vara redo med t-banekortet utan att man märker att de plockar upp det ur fickan eller väskan eller vart de nu förvaras. Misstänker att de som har mest bråttom har ett inbyggt chip i handleden som de håller mot avläsaren vid spärrarna. En annan står ju och fipplar och letar och tappar telefonen och humöret bara för att slutligen hitta kortet och upptäcka att det är en dag för gammalt.

10. Memorera SL-tabellen

Hjälpsam (!) ståckhålmare vid busshållplatsen: "Väntar du på 182 till Hökarängen och ska ta tuben därifrån?" "Ja." "Vet du vad (här höjer de tonläget och börjar prata väldigt fort, tänk sportkommentator), om du istället tar 188 till Gullmars, springer nerför rulltrappan till höger och hoppar på tåget som precis ska rulla iväg och sedan byter vid Odenplan istället och så Roslagsbussen de sista femhundra metrarna, så sparar du en HEL MINUT!" "Jaha... tack för tipset (jag kommer nog att vara jävligt tacksam för den minuten när jag ligger med hjärtinfarkt efteråt)."


11. Samla på mynt

Ute på krogen? Kostar ölen 39,-? Då får du sannolikt tillbaka tre tjugolappar och en enkrona på din hundring. Ta god tid på dig att vända sedlarna så de ligger åt rätt håll, och stoppa sedan omsorgsfullt ner enkronan i plånboken (ge för allt i världen inte dricks till servitören - han har ju faktiskt lön som alla andra). Den kommer till användning sedan när du står i butiken och ska betala. Tänk inte på kön som växer och växer bakom dig; kassörskan vill helt säkert ha 400 kronor i småpengar så hon får lite växel, stackaren.

12. Ropa när du är fääärdig

På hockeyn igår gick jag på toaletten i pausen. Det var en sådan toalett som har ett separat låsbart bås med toalettstol och utanför, dit man först kommer in, ett handfat. Efter att ha kissat snabbt och effektivt tvättade jag händerna och höll dem under handtorken, när dörren öppnas och en rynkig tant med DIF-keps från 1981 sticker in huvudet och fräser "du måste ju SÄGA TILL när du är färdig! Det är kö härutanför!" "Oj, ursäkta. Jag ville bara vädra ut skitlukten medan jag tvättade händerna."

13. SPRING!

Detspelaringenrollomduharbråttomegentligenellerintehärskyndarviossochknuffaspåbussenochträngsvidövergångsställenaochskyndarlängstrottoarenmedvåraportföljersvingandetänkommanskullemissaetttågochvaratvungenattväntaitvåminuterpånästadethadejuvaritvärldensundergångochtänksåmångaminutermanhinnersparapåettheltårgenomattspringaiställetförattgåochkissamedanmanborstartänderna.

14. Sluta försöka rädda världen

Här hjälper vi inte till att putta när någon står fast i snön med bilen.
Här står vi glatt och pular ner pantflaskor, konservburkar, glödlampor och pappkartonger i sopnedkastet utan att tänka på miljön medan vi flinar glatt mot grannen.
Här skäller vi ut den lilla tanten som försiktigt frågar åt vilket håll bussen går ("den går FRAMÅT, ser du väl för helvete!" - Busschauffören).

Välkommen till Ståckhålm - the Capital of Scandinavia.

15. Bryt en regel

Ibland bryter ståckhålmarna mot någon av sina egna regler. Då känner de sig skamsna, men ändå lite busiga och levande sådär. Det går fort över, ifall man nu inte har oturen att hamna på Youtube. Då är man skamsen ganska länge.

Vuxna män gör saker tillsammans

Blodiga snigelspår längs plexiglaset, ljudet av ben som knäcktes, kvävda skrik av smärta, huliganslagsmål och domarlynchning var vad jag hade förväntat mig. Förutfattade meningar - jag?

Riktigt så var det ju inte. Men väl stenhårda tacklingar mot sargen, en del testosteronstinna sammandrabbningar på isen och en spänning utan dess like!

Den hatiska ståckhålmsklacken satt på andra sidan och använde mindre tid till att heja på sitt lag än att skymfa bortaspelarna. Människor på sitt allra sämsta skrek ut sin avsky över nederlaget då de låg under och och sjöng hånfulla hatramsor när de kvitterat. Över sina huvuden hade de hängt en stor banner med orden "Vi Lever För Det Här" och jag tvivlade inte det minsta.
Å andra sidan är det första gången jag överhuvudtaget ser storstadsborna yttra någon slags känslor, och jag antar att de har rätt mycket av den varan uppdämt som för eller senare måste uttryckas. Om det enda tillfälle då de kan vara sig själva är i ett folkhav bland tusentals andra så är det mer sorgligt än provocerande.
HV:arna var däremot ett trevligt, blandat gäng och hejasångerna var kärleksfulla och uppmuntrande. De nappade inte på betet en enda gång med ett elakt svar.
Jag trivdes. Och jag hejade, vrålade, sjöng, applåderade och bet på naglarna i nervositet när det blev sudden death och "vårt" lag hade en kille utvisad för "hooking" (kul, det låter som en helt annan sorts förseelse). Matchen slutade oavgjort. Jag måste prova det här igen.

I skolan har vi förövrigt haft heldag och delat in oss i mindre studiegrupper efter intressanta konstellationsövningar och nu vet jag vilka fyra som ska dela min ångest över tentor och stressläsning ett par månader framöver. Vi ska befästa vår gruppstatus genom en vinkväll någon gång i snar framtid. Jag har en grupp! Nu känns allt bättre.

G'natt!

Man är vad man läser

När man bor ensam i en stad där man nästan inte känner någon, har man mycket tid för sig själv.
Man kan använda den tiden till mycket, själv försöker jag utan större framgång komma igenom diverse kurslitteratur utan att bli skadad för livet av alla sinnessjukdomar man plötsligt har symptom på efter att ha kommit halvvägs i psykologin. Samt en del deprimerande statistik om hur vi alla tenderar att tro vi är bättre än vi är på alla plan samtidigt som vi så lätt blir vilseledda, faller undan för grupptryck och auktoriteter, skadar och nedvärderar våra medmänniskor och manipulerar både omvärlden och oss själva för att må bättre.

Jag är till exempel idag en manlig typ A-personlighet med perfektionistiska tendenser på gränsen till utbrändhet enligt de fullskaliga tester vi tvingas göra (där 4 är SÖK HJÄLP OMEDELBART och 5 är DU BORDE LIGGA I TVÅNGSTRÖJA OCH STIRRA IN I VÄGGEN MELLAN ANFALLEN ligger jag på 5,5 ungefär).
Igår var jag deprimerad och imorgon är jag antagligen lite lesbisk eftersom jag då kommer in på kapitlen om könstillhörighet, kärlekens kemi och relationer. Kort sagt lever jag mig in ganska mycket i det jag läser och det är nog tur att kursen bara går i en månad annars kan det ju sluta vart som helst.
Jag har haft lite problem med att finna en balans. Efter många år som del av en behaglig tvåsamhet är det svårt att plötsligt inte ha en motvikt, en sparringpartner som dämpar stötarna och lugnar ner mig när världen snurrar för fort.
Men så hittade jag Bob. Så när jag börjar tippa över mot galenskapen lägger jag undan facklitteraturen en stund och unnar mig lite godis för själen - skapar balans och perspektiv, skrattar lite åt mig själv. Tack, Bob.

Imorgon är det dags för föreläsning igen och inte minst hockeymatchen som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning... sedan hem och sova innan ett spännande möte på tisdag morgon, därefter hade jag planerat en biltur nedåt i landet men tror jag väntar tills torsdag istället. Så kanske snön har smält så jag får ut bilen som står och rostar ihop i utkanten av Ståckhålm.

Over and out

Teflonhjärna, kevlarsjäl och järnvilja

Något av det värsta jag vet är att inte vara bäst på det jag gör. Därför brukar jag se till att bli det.

Jag är helt ny på det här med pluggande, och kanske är mina krav på mig själv orealistiska, men första veckan har varit nedslående. Hur kan alla andra hinna läsa 2000 sidor på en vecka, och (att hinna läsa dem är inget problem) framför allt förstå och komma ihåg det så bra att de kan diskutera runt alternativen, ställa intelligenta följdfrågor och kommentera så att både klass och lärare häpnar?
Jag är i underläge. Och där trivs jag inte så bra.

För övrigt är vi en bra och heterogen klass, de flesta är i min ålder (yngst 21 och äldst 44) och har också jobbat några år innan de hittade hit. Engagerade lärare och intressanta ämnen.
På Välkomstdagen (bara ordet ger mig rysningar, jag tänker direkt på charterresor där reseledarna bjuder/ tvingar alla på välkomstträff för att rekommendera ställen de troligtvis har personliga avtal med och generellt hetsar alla stackars Svenssons till 1000 aktivitetsanmälningar, jag har aldrig varit med på någon men gissar att det är det som händer, för sen ser man inte stackarna mer annat än i hotellbaren och tillhörande restaurang, de vågar inte ens gå till stranden) var jag med på alla föreläsningar om studieteknik och guidade biblioteksturer och språkverkstadens rekommendationer och fan och hans moster.
Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så dum i huvudet jämfört med de flesta andra - ingenting fastnar ju!

Här har man gått runt större delen av livet och trott att man var smart, kanske till och med lite smartare än medeltalet. En illusion som snabbt togs ifrån mig då jag redan i första kapitlet av socialpsykologiboken lärde mig att det går 85% av jordens befolkning runt och tänker. Att de är lite smartare än genomsnittet, alltså.

I alla fall slutade dagen bättre, när jag hittade ett par trevliga tjejer jag kände igen från introduktionen, och vi tog ett par öl tillsammans på campus och tunnelbanan åt samma håll efteråt. De visade sig vara ståckhålmare båda två. De första trevliga jag mött. Eller så var jag överdrivet mottaglig och tacksam för lite sällskap och skratt. Man är ju inte så stenhård som man verkar på t-banan eller ensam på väg hem ifrån Ölfabriken (där jag för övrigt mer eller mindre tackat för mig. Åtminstone för ett par månader framöver. Jag hinner inte. Det är första gången jag erkänner för mig själv att jag tagit på mig för mycket på samma gång. Först tänkte jag tackla det som jag brukar och hitta energi, tid och vilja på något märkligt sätt, men när jag väl bestämt mig fick jag en sorts frid i själen. I en liten, liten del av själen), liksom.

För att klara detta - och jag är på första veckan av 156 - måste jag lita på att ifall inte min intelligens räcker till, måste jag bara vara envisast och tvinga mig själv att lära mig hur man lär sig. Det är ett tag sedan sist.
Jag kommer att fixa detta.
Jag kan bli bäst på det här med.
Jag måste bara försöka lite mer.

Jag återkommer.

Nu är det bara resten kvar.

Nyfärgat hår, målade naglar, plockade ögonbryn, kläder framlagda, resrutten kollad, kaffebryggaren laddad, väskan packad med anteckningsblock, böcker och pennor... klar att göra ett bra första intryck imorgon när skolan börjar?
Mest rädd.
Tänk om alla är smartare än jag, och redan har memorerat all kurslitteratur, och vet hur man skriver en akademiskt korrekt uppsats, kort sagt sopar mattan med mig som inte riktigt vet vad jag givit mig in på?
Eller kommer jag att mötas av ett gäng likasinnade småstadsbor som är lika förvirrade som undertecknad? Man kan ju alltid hoppas.

Det hade varit fint om jag kände någon på universitetet redan, som kunde hålla mig i handen när jag äntrar Psykologiska Institutet (eller i varje fall visa mig vägen dit...). Det gör jag inte. Jag får klamra mig fast vid en bok och mitt inre lugn (eh...) istället, och tanken på att jag ändå kommit så här långt med bara envishet.
Det har tagit ett års förarbete och nu är det dags!

Föreläsningen börjar 10.00 imorgon.
Restiden är 28 minuter.
Jag åker hemifrån 07.00.
Man vet ju aldrig.

Hellre hockeyfrilla än hemmamatch

En kväll som blev bättre än förväntat! Efter 10 timmars idogt pluggande mötte jag nästan-grannen med klädtokig vän på en närliggande krog och drack en (haha! Finns inget som heter så ju!) öl och jämförde erfarenheter om ståckhålmare. Bägge kommer ifrån Jönköping och ännu en iakttagelse från en normal människa dissekerades - de åker ju aldrig någonstans! Ståckhålmarna, alltså. Det fåtal som inte ursäktar att de är ståckhålmare ställer sig helt oförstående inför det faktum att resten av världen är nyfiken på... tja, resten av världen. De skulle aldrig drömma om att åka någon annanstans annat än på all-inclusive charter till ett av TV4 annonserat land och undrar varför så många frivilligt lämnar sin hemstad på jakt efter nya upplevelser och äventyr när allt de behöver finns här? Då är det kanske inte så märkligt att de är inskränkta heller.

Diskussionen gick vidare och kom efter vart att handla om sport och varför man blir en sportfåne (något jag hittills inte varit i närheten av att personligen uppleva men som de båda jönköpingarna inte stack under stol med) och slutade med att jag i ren nyfikenhet (och självklar protest mot ståckhålmslag i allmänhet) plötsligt tog mig själv på bar gärning med att ivrigt beställa biljetter till nästa hockey( tror iallafall det är hockey, fotbollssäsongen är väl slut? )match med "hemma"-laget HV. Har fått adress till hemsidan så jag kan lära mig klacksångerna. Det ska visst, om inte annat, vara en ojämförlig källa till utlopp för aggressioner att övervara en match, och möjligen det enda ställe i hufvudstaden där folk visar känslor istället för fingret (åtminstone tills Djurgården förlorat).

Imorgon ska jag dricka kaffe och se på konst. Med detta går jag till sängs på luftmadrassen, nöjd med vetskapen om att jag aldrig kommer att bli en sarkastisk och cynisk ståckhålmare.

Den mänskliga misären

På mitt extraknäck - hädanefter kallat Ölfabriken, så är inga namn nämnda och ingen behöver känna sig uthängd - är ett vanligt arbetspass 15 timmar långt. Idag har jag provat på ett sådant.
Och förutom värken i fötterna, pajad manikyr och träningsvärk i smilgroparna, är jag ledsen.

Klockan 11.00 när vi öppnar står stammisarna redan och hänger på dörrhandtaget, skyndar in till sina favoritplatser och betalar första ölen med skakande händer. Några få är på väg hem efter skiftarbete och tar en snabb efter-jobb-bira innan de går hem och lägger sig, de flesta blir sittande tills klockan blir 20.00 och ölpriset går upp.
Det är väldigt familjärt, många jag inte träffat än har mött de andra i gänget under veckan jag varit ledig och vet redan vad jag heter, min civilstatus, vad jag ska plugga och inte minst hur packade de kan bli (ganska) innan jag följer dem ut vänligt men bestämt.
Sådär på morgonkvisten, nyktra om än skakis, är de helt andra människor än de rödmosiga, lallande fylltrattar som sitter där några timmar senare. Artiga, nästan charmiga, roliga gubbar helt enkelt. Tills de som sagt har fått mer än de behöver av det de kom dit för.
Flera av dem berättar sitt livs historia i mer eller mindre stora drag, den ena historien sorgligare än den andra, och många av dem slutar med "och så bad hon mig välja mellan familjen och spriten... så nu sitter jag här." Och fortsätter leta efter meningen med livet i botten av varje nytt glas öl.
Men alkoholisterna är inte dem jag tar mest illa vid mig av. Det är spelmissbrukarna.

Statsägda Svenska Spel tyckte några år tillbaka att det verkade smart att placera spelautomater i restauranger och barer för att försvåra spelandet för minderåriga. Det fungerar säkert skitbra i förebyggande syfte.
Men vem försvårar spelandet för en vuxen, kanske med tidigare spelproblem, kanske inte, som har tillgång till det stort sett dygnet runt - dessutom i kombination med det erkänt effektiva smörjmedlet alkohol? Vi drar med jämna mellanrum ut rapporter över inbetalingar (pengar som satsats) och utbetalingar (vinster) och den första är alltid minst dubbelt så stor som den andra. Spelarna dricker nästan ingenting. Utom kaffe. De vågar inte, för då skulle vi kunna be dem gå på grund av misstänkt överintag om vi märker att det börjar gå överstyr. Man får alltså kasta ut en kille som tagit en öl men inte den som står i baren och gråtande växlar sin sista femhundring för att stoppa den också i det omättliga sedelintaget. En av dem stod kvar utanför när jag gick hem efter stängning. Han bara grät. Han hade spelat bort 13.000 idag. En helt vanlig kille med ett helt vanligt jobb och framför allt en helt vanlig lön.

Det får allvarliga konsekvenser för ett serveringstillstånd om en gäst av kontrollmyndigheterna anses vara för berusad, påverkad av något annat eller minderårig. Det finns regler, kontroller och utbildningar för allt. För spelautomaterna finns tydligen bara en regel - blunda.

Jag är bedrövad. Fram med vinet!

Den barmhärtige samariten

För många år sedan, när seklet och jag ännu var unga, arbetade jag i en cocktailbar i Oslo. Det var fullt ös medvetslös, bra musik, vackra människor (Oslos beste vestkant...) och vi räknade allihopa dricksen i tusenlappar varje kväll. Jag minns att jag och mina kolleger använde "Lådan" till de telefonnummer som förhoppningsfullt skickades över bardisken av män och kvinnor i alla åldrar som själva tyckte de var lämpligt sällskap för oss. "Tack, jag lägger det i Lådan, får jag någon gång så tråkigt att jag på allvar överväger att ringa en fyllekåt främling får vi ju hoppas att det är ditt nummer som blir draget", liksom. (Det hände aldrig. Eller, åtminstone inte mig.) Lådan tömde vi nån gång i veckan när den blev full - ingen brist på skamliga förslag, med andra ord.

I takt med att jag blev äldre, bytte jobb till det något vuxnare receptionistyrket och inte minst träffade en karl som stod ut med mig och blev sambo, blev den här typen av erbjudanden alltmer ovanliga.

Men jag kom att tänka på Lådan idag, när jag stod på jobbet. Jag har skaffat extraknäck på en bar i närheten av min lägenhet. En riktig gammal ölhävarinstutition full av alkoholiserade stamgäster som dricker upp halva lönen och spyr sin galla över världens orättvisor över stackarna som står på andra sidan baren och ser till att glasen aldrig blir tomma. Det är förvisso det perfekta extrajobbet eftersom jag får bestämma själv när jag kan / vill / orkar jobba, det är inga prestationskrav annat än att man är trevlig och kan hälla upp öl utan paus från öppning till stängning, och det blir rätt mycket dricks på en kväll.
Ikväll var det dock oerhört stillsamt förutom i karaokebaren en våning upp, och mot slutet satt bara en ensam stammis i övre medelåldern kvar. Man pratar mycket med de här människorna - de verkar inte ha så många andra att lätta sitt hjärta för. Han frågade om jag trivdes i Ståckhålm, och jag svarade att det verkade som en hård stad, och att det var lite ensamt så här i början. Han kontemplerar detta över sin öl en stund, sedan kommer det:

"Om du vill, kan vi gå hem till mig när du slutar. Och ligga med varandra."
Det är inte ofta jag blir mållös, men denna gången var det mycket nära.
"Nej, tack (man är ju ändå väluppfostrad). Jag har pojkvän."
"Jaha. Nä, jag tänkte bara att jag skulle erbjuda mig, eftersom du är ensam och så. Vart är din kille då?"
"I Karlskrona. Han jobbar där, och jag ska plugga här i Ståckhålm."
"Okej. Ja, men då så. Då tar jag en öl till."

Kan Själv.

Lyckades sparka mig själv ur sängen tidigt i morse för att göra något jag länge väntat på - åka till IKEA och fylla mina 45 kvadratmeter med saker jag inte behöver! Eller, saker jag behöver också, alltså. Egentligen har jag väntat på Kompisen med Bilen, men då han lyser med sin frånvaro och jag inte är känd för mitt tålamod gjorde jag slag i saken på egen hand istället.
Lika bra det, när jag efter 5 timmars intensiv shopping (och då var jag ändå förberedd med lista, priser, plocknummer och shit) insåg att det är att kräva aningen mycket av en (manlig) bekant, kanske.
Så iväg från Skanstull och hoppade av vid T-centralen, där det enligt kartan bara skulle vara att traska över gatan och hoppa på en direktbuss... men icke. Efter en halvtimmes traskande i cirklar gav jag upp och letade upp t-banan igen, och styrde kosan mot Skärholmen den vägen istället.
Detr är fantastiskt vad man får för 5000 spänn på Ikea! Nytt bohag hemkört på dörren och uppburet i lägenheten ikväll. Sedan ska det skruvas! Jag har bjudit hit en intet ont anande mor på middag... :)

På tunnelbanan hem gick en tant runt i vagnen och skrek sig hes om frälsning. En liten pojke som satt mittemot mig med sin mamma frågade om hon var galen. "Nej", svarade mamman. "det tror jag inte. Hon tror på Gud, precis som vi, fast lite mer bara". Det tycker jag var diplomatiskt sagt.
Fast om jag någon gång får egna barn, ska jag lära dem att alla är mer eller mindre galna och de flesta på tunnelbanan är potentiella kidnappare /våldtäktsmän /yxmördare. Speciellt ståckhålmare. Eller det är iallafall här de bor.

Jag är iallafall inte ensam om att vara ensam

Idag har jag gjort mest ingenting. Vaknade sent, slängde mig i duschen innan min snälle hyresvärd kom med en tjockTV till utlån. Han är nog inte härifrån.
Strax därefter anlände gulliga nästan-grannen Jenny (hon är absolut inte härifrån) och lyste upp min dag över en kopp kaffe. Hon passade på att tipsa om en lite bättre matbutik, runt ett annat hörn än dit jag brukar rulla mammas DraMaten. Jag låtsades att jag förstod precis vart hon menade men var inte sen med att googla fram en karta när hon gått, vilket visade sig vara klokt. Jag har nog inte så bra lokalsinne.

En praktisk sak här är alla småförpackningar i mataffärerna. Istället för ett helt kålhuvud kan man köpa en fjärdedel, inplastad och klar. Mjölkpaket finns i storlek XXS, minilimpor i långa rader och de små påsarna vid utgången är inte till barnen som jag först trodde, utan till de ensamma människorna som likt mig faktiskt bara behöver två potatisar och en kvarts kålhuvud, som jag sen bär hem i -20 grader till min tomma lägenhet och ställer i min tomma kyl. Men jag känner mig lite mindre ensam när jag vet att det finns så många andra ensamma därute att butikerna specialiserat sig på singel-shopping.

Nu doftar den tomma lägenheten av flera liter rödbetssoppa som jag lagat för att klara vintern, och snart ska jag plantera ett par växter och få jord under naglarna. Och så är det inte länge tills imorgon!

Och imorgon har jag en plan.

Bratspaning på Stuureplan

Har varit på en fantastiskt trevlig kväll i vinsnobbars (av den goda sorten) sällskap på självaste Stureplan. De flesta fördomar jag haft bekräftades. Visserligen fanns det inga röda mattor, ingen hissmusik eller doft av No.5 när jag klev av tunnelbanan vid Östermalm - men så åker väl inte det Fina Folket kollektivt heller.
I restaurangens värme (hån)log jag däremot glatt mot småflickor i kortkort utan strumpbyxor men med högklackat som skyndade förbi (jag hade också haft jävligt bråttom i den utstyrseln i -19 grader) på jakt efter tisdagsnöjen och sugar daddys, samt åt slemmiga backslicks i Canada Goose-jackor köpta på pappas kredit, vackert matchade med ofodrade lackskor och tajtare byxor än något som finns i min garderob.
Lika roligt hade jag inte när det var vår tur att promenera mot närmaste t-bana i samma iskyla... men jag kom åtminstone levande hem med söta Linda på släp och slapp en tur på Spy Bar eftersom vårt sällskap skulle mötas på Söder (mina hoods). Sällskapet rullade i en annan riktning efter Lilla Baren, där vi tog en drink och jag återigen iakttog en spännande skillnad på ståckhålmare och vanliga människor i konversation. Frågar du en Göteborgare i Göteborg om han/hon är ifrån Göteborg, svarar denne med största sannolikhet "klart ja e frå Jöööööööööteborj, enna". Fråga en Falkenbergare/ Norrlänning/ Vart du Vill, om samma sak och personen ifråga svarar stolt att ja, jag är härifrån!
Frågar du en ståckhålmare svarar de vagt. "Ja, jag är uppvuxen här, men... jag gick i skola någon annanstans." "Ja, jag gick i skolan här, men mina föräldrar kommer från Värmland." "Ja, jag är född och uppväxt i Ståckhålm, men efter det har jag bott i blaha-blaha." Det verkar inte finnas en enda infödd som inte känner behov av att ursäkta sitt ursprung? Mer om detta i ett senare inlägg, känner jag.

Efter att ha försökt gå hemåt i tre olika riktningar fick stoltheten ge vika för överlevnadsinstinkten och jag lät Linda visa vägen (alla gathörn ser lika ut här, okej???) hem till min hemliga lya där vinet stod och skrek övergivet i skåpet. Vi fann oss tillrätta på mattan som är min enda möbel, talade om allt och ingenting i flera timmar och när hennes telefon ringde för miljonte gången (hon ÄR kanonskön och från västkusten, men har bott här rätt länge och räknas numera till de Upptagna Människorna) kastade jag in handduken medan hon drog på efterfest i Kissgången (don't ask).
Och här sitter jag nu, och sneglar längtansfullt mot luftmadrassen som om jag plötsligt skulle få en god natts sömn utan störningsmoment som skolpatruller, festgäng på väg hem från krogen, trippelparkerade bilar vars larm går samtidigt när nämnda gäng går förbi och snöröjning på taket för fjärde morgonen i rad (lägg märke till att det inte har snöat på en vecka. Taken är mer skottade än gatorna, kan jag lova).

Godnatt, då!

Att bli ståckhålmare - en liten handbok

Efter en dryg vecka i min nya hemstad, med panik kring lägenhet (svart), att skaffa möbler till sagda lägenhet, lära sig hitta, söka jobb, provjobba (svart?), planera skolgången, skaffa böcker, köpa SL-kort och försöka ta sig fram med kollektivtrafik istället för bilen jag måste hinna sälja (när det töar så jag får loss den), för att enbart nämna ett fåtal av stressfaktorerna, undrar jag om jag någonsin kommer att trivas i denna hektiska, grå och självcentrerade stad.

För att hjälpa mig själv och andra som funderar på att flytta hit, har jag sammanställt en liten kom-ihåg-lista på saker som är oerhört viktiga för acklimatiseringen - hur man blir ståckhålmare. Ni behöver inte tacka mig (men om ni ändå känner att ni behöver göra det, tycker jag mycket om vin).


1. Var hård som sten.
Och är du inte det - ljug. Vare sig du väntar på tunnelbanan, handlar mat eller går på krogen - här är det djungelns lag som gäller.

2. Se självständig ut.
Och är du inte det - ljug. Även om du inte vet vart du är, vilken buss du ska ta eller vart din plånbok just tog vägen, gäller det att låtsas som ingenting, rikta blicken framåt och skulle någon vänlig själ frågande möta din blick, bläng tillbaka. Okunskap är svaghet; se punkt 1.

3. Var alltid stressad och jättejätteupptagen.
Och är du inte det - ljug. Det anses som oattraktivt att inte ha en viktig och fullspikad agenda. Det är bara fula och tråkiga människor som trivs i sitt eget sällskap då och då.

4. Bo centralt.
Och gör du inte det - ljug. Eller viska åtminstone, som en av mina nya kolleger gjorde när jag frågade vart han bodde. "I Fittja" svarade han väldigt tyst och liksom skamset. "Men säg inget till de andra, de tror jag bor i city. Det är faktiskt ingen som har frågat hittills." Vill man vara snygg, ska man bo centralt.

5. Var snygg.
Och är du inte det, får du tamejfan åtminstone försöka! Det spelar ingen roll om det är till tvättstugan, 7-eleven eller krogen du ska - här i Ståckhålm ser vi minsann alltid välvårdade ut och vaknar med hår och smink lika perfekt som i vilken såpa som helst.

6. Le inte mot främlingar - möt inte ens deras blick.
Och skulle du av gammal vana råka göra det, låtsas att du menade någon bakom dem. Här är det bara uteliggarna som är sådär avslappnat och allmänt sociala.

7. Banta.
Och gör du inte det - ljug. Här ska ingen komma och trivas med sig själv, inte! Jag var i mataffären och stod i kö bakom en tjej som såg ut ungefär som jag. På bandet framför henne låg sju äpplen, en liter minimjölk, ett paket te, en bunt morötter, knäckebröd och Keso Light. "Jaha, veckohandlat nu?", frågade kassörskan trevligt och tjejen nickade glatt. Min tur - jag var rätt hungrig och tänkte bunkra mat för en vecka framöver jag också. "Jaha, storhandlat till familjen nu?", frågade kassörskan. "Ja", svarade jag.


Med dessa tips i bakfickan borde du överleva iallafall första veckan. Jag lovar att komma med del 2 när skolan börjat och jag lärt mig mer.

XO XO

Matilda