Jag sätter ned foten och går

På fin-jobbet idag informerades jag om strukturförändringar i organisationen som tidigare dryftats vid ett styrelsemöte. Jag, som hittills har jobbat när jag har kunnat med en veckas framförhållning, skulle komma att rammas genom att tvunget ha två fasta heldagar; något som tidvis är helt oförenligt med mina föreläsningar och seminarier.
Var oerhört glad för att jag redan vid intervjun var tydlig med att skolan skulle komma först om jag var tvungen att välja, när det idag insinuerades att jag kanske borde hoppa över de föreläsningar som krockade med jobbet. Stod faktiskt till och med på mig och hävdade att jag varit mycket klar angående detta och att de dessutom när de anställde mig visste att jag inte var beroende av inkomsten (som visserligen är löjeväckande låg, men det är av underordnad betydelse så länge jag trivs, hinner med och inte minst kan återkoppla arbetet till min utbildning och lära mig nya saker) och därför inte kunde inrätta mig efter dessa nya önskemål.
Åkte vidare till skolan och hem igen efteråt med ont i magen - jag trivs ju jättebra och vill inte jobba någon annanstans just nu. Tre timmar senare ringer chefen, som talat med sin chef, som godkänt att jag jobbar mina 14 timmar i veckan när det fungerar för mig. Och dessutom får jag ett eget ansvarsområde med närmast omedelbar verkan.
Tjohoo! Jag håller återigen mitt löfte till mig själv om att inte låta mina många engagemang gå ut över hälsa, sömn och nöjen!

Och så har jag chockat en hel hög med ståckhålmare då jag vid anblicken av en osannolikt proppfull tunnelbanevagn (90% av trafiken är fortfarande stympad efter lördagens 15 centimeter med snö) ropade till kursaren som redan armbågat sig in att "jag promenerar hem, det är ju bara två stationer bort". Både promenaden och pendlarnas ansiktsuttryck (tanken på att gå när det finns kollektivtrafik förefaller dem som högst onödig, för att inte säga provocerande, och de flesta skulle antagligen inte ens hitta vägen ovan jord trots att det är raka spåret ungefär en kilometer) tycker jag förtjänar en Delicatoboll... så jag tar TVÅ!
Och fördjupar mig i samhällsvetenskaplig metod i en fint städad, trevlig lägenhet som doftar av en stor bukett liljor... livet är inte så dumt ändå.