Den långa färden

Vagn 446, plats 37, Gol-Oslo, kl. 03.08-06.26.

Sovande människor luktar annorlunda än vakna människor. I den här vagnen sov de allra flesta och den där speciella, fuktiga sömn-odören låg tung i luften. Jag tog mig tyst fram till min plats som visade sig vara brevid en kille i nedre trettioårsåldern som satt vaken. Han såg bedrägligt normal och trevlig ut och det var inte förrän jag satt mig bekvämt tillrätta på fönsterplatsen som jag noterade hans hörlurar á la 80-talet (av den 5-kronorsstora typ man hade till freestylen som inte sitter i eller runt örat, utan bara på) och den vedervärdiga musik som strömmade ur dessa. Men sådant kan jag leva med. Inte heller hans sätt att breda ut sig och liksom stjäla av mina futtiga tilldelade centimetrar med benplats störde mig nämnvärt... men vindruvorna! Gah! Under resans hela gång satt karlen och smaskade i sig vindruvor ur ett till synes ändlöst förråd, en efter en, utan att stänga munnen när han tuggade.
Kärnorna loskades glatt ned i en händig liten platspåse (förutom de som hamnade på mina skor och klistrade sig till väskan jag hade ståendes på golvet, då) och så fortsatte han smaskandet. Inte en minuts sömn fick jag. (Däremot ett av de där myspaketen som NSB bjussar på på nattågen, med filt, sovmask, öronproppar och kudde - tack!)

Väl i Oslo (där jag precis hann trycka i mig en macka och träffa en vän) var nästa tåg inställt och vi fick snällt ta en ersättningsbuss istället. Jag fick användning för öronpropparna direkt då en bortskämd liten skitunge satte sig bakom mig och genast öppnade sin matsäck och började tugga i sig densamma med öppen mun (vad är oddsen? Ärligt talat?). Tyvärr hjälper inte öronproppar mot banan-och-mack-lukt eller smällande med den nedfällbara brickan, så istället hämnades jag genom att fälla ner mitt säte så långt som möjligt. Jag belönades genast med ett stön av smärta och indignation. Nöjd började jag dåsa bort och förhoppningen om några timmars ostörd sömn såg ut att infrias. Tills den lille jäveln började sparka mig i ryggen. Resten av bussturen blev en ordlös viljornas kamp oss emellan. Vi stapplade av bussen i Karlstad - han med ömma ben, jag med öm rygg - och nu, under de sista tre timmarna som återstår av färden, när jag äntligen har lugn och ro omkring mig, kan jag naturligtvis inte sova.

Fast jag låtsas ändå göra det, så att ingen ska sätta sig på den lediga platsen där jag har min handväska...


Det är sannerligen härligt med kollektivt resande.