En frivillig fjällexil

Egentligen är den inte så frivillig längre, exilen. Jag vill helst av allt åka härifrån nu med bankkontot fullt och blicken söderut. Ungefär 13 dagar kvar.
Ska man vara riktigt petig är jag egentligen inte på fjället heller, utan i en dalgång mellan bergen i en liten by som gud och alla andra glömt.

En aldrig så liten uppdatering kan väl här vara på sin plats efter några månaders tystnad:

* Jag har läst färdigt min första termin och därmed kammat hem 30 högskolepoäng.
* Jag är sedan 3 månader tillbaka stolt icke-rökare (har gjort mitt för tobaksindustrin sedan -97 ungefär) efter att ha läst en mycket bra självhjälpsbok i ämnet. Man kan ju i efterhand bara beklaga att boken ifråga stått och samlat damm i hyllan i sisådär 8 år.
* Jag har börjat jogga (kände att förklarande parentes-tillägg var helt överflödiga här).
* Jag har fullfört första månaderna på Finjobbet med mycket bra feedback mot slutet...
* ... gett mig själv en välbehövlig månadslång semester (som tillbringats mestadels med SJ åt ett eller annat håll)...
* ... och åkte efter sagda semester till fjälls för att hobbyjobba och förhoppningsvis kvitta mig med de 7 kilo jag lagt på mig sedan rökstoppet av bara farten...
* ... fast det har inte gått så bra. Att komma i gamla jeansen, alltså. Jobbet går bra.
* Jag har trasslat in mig i något mycket dumt (mer om detta framöver). Man kan faktiskt se fjäll/dalvistelsen som ett slags botgöring för karmans skull.

Så vart var vi nu? Jo, just det, byn i dalen mellan bergen.
Här jobbar jag som receptionist på ett familjehotell (världens effektivaste preventivmedel är femhundra lössläppta snorungar utan vare sig hämningar, uppfostran eller ansvarstagande föräldrar, samlade under ett och samma tak) under sommarens bättre hälft och försöker uppskatta denna respit från storstadens stress.

På den tiden jag var fast bosatt här tänkte jag verkligen inte på nattens mörker och tystnad eller närheten till skog, natur och avskildhet på det sätt jag gör nu, efter att långsamt ha vant mig vid avgaser, ljusförorening, trängsel och inte minst nattliga ljud såsom tjutande billarm, skrålande tanter och smygande, hjärtinfarktsframkallande ambulanser (från Södersjukhuset tar de ibland en alternativ väg och svänger tyst upp på min gata. Precis innan de kör ut på Ringvägen slår de på sirenerna - gissa under vems fönster de är då?).
Jag har fått fasta, goda rutiner som omfattar stadig frukost, åtta timmars arbete, en timmes valfri motion, sund middag och en stund till surfande eller läsning innan läggdags. Det är fruktansvärt tråkigt och liknar i mycket min föreställning om en svensk fängelsekunds vardag.
Som tur är passar en del kära vänner på att fortlöpande uppdatera mig om allt roligt jag går miste om därhemma. Det gör mig sådär känsloförvirrad. Glad (för tanken) och bitter (för att jag blir så avundsjuk) och melankolisk (för att stunden aldrig kommer igen) och glad igen (snart kan jag också vara med!). Fast mest bitter. Men ändå rätt glad.
Och det sociala livet här i dalen är ju inte att förakta. I förrgår hejade jag till exempel på en tidigare granne i affären. Han kände visserligen inte igen mig, men ändå. I övermorgon blir det eventuellt trevlig samvaro (läs: vinkväll) med godaste väninnan häruppe. Så ljusglimtarna finns. Men man blir ju inte bländad direkt.

Tid har jag iallafall mer än vanligt av. Inte för att dygnet fått fler timmar - tvärtom, jag sover tio timmar per natt - utan för att det finns så få distraktioner att fylla det med.
Så ett och annat rop på hjälp förklätt som blogginlägg under de 12 dagar, 19 timmar och 15 minuter som återstår här är inte en omöjlighet...