Den mänskliga misären

På mitt extraknäck - hädanefter kallat Ölfabriken, så är inga namn nämnda och ingen behöver känna sig uthängd - är ett vanligt arbetspass 15 timmar långt. Idag har jag provat på ett sådant.
Och förutom värken i fötterna, pajad manikyr och träningsvärk i smilgroparna, är jag ledsen.

Klockan 11.00 när vi öppnar står stammisarna redan och hänger på dörrhandtaget, skyndar in till sina favoritplatser och betalar första ölen med skakande händer. Några få är på väg hem efter skiftarbete och tar en snabb efter-jobb-bira innan de går hem och lägger sig, de flesta blir sittande tills klockan blir 20.00 och ölpriset går upp.
Det är väldigt familjärt, många jag inte träffat än har mött de andra i gänget under veckan jag varit ledig och vet redan vad jag heter, min civilstatus, vad jag ska plugga och inte minst hur packade de kan bli (ganska) innan jag följer dem ut vänligt men bestämt.
Sådär på morgonkvisten, nyktra om än skakis, är de helt andra människor än de rödmosiga, lallande fylltrattar som sitter där några timmar senare. Artiga, nästan charmiga, roliga gubbar helt enkelt. Tills de som sagt har fått mer än de behöver av det de kom dit för.
Flera av dem berättar sitt livs historia i mer eller mindre stora drag, den ena historien sorgligare än den andra, och många av dem slutar med "och så bad hon mig välja mellan familjen och spriten... så nu sitter jag här." Och fortsätter leta efter meningen med livet i botten av varje nytt glas öl.
Men alkoholisterna är inte dem jag tar mest illa vid mig av. Det är spelmissbrukarna.

Statsägda Svenska Spel tyckte några år tillbaka att det verkade smart att placera spelautomater i restauranger och barer för att försvåra spelandet för minderåriga. Det fungerar säkert skitbra i förebyggande syfte.
Men vem försvårar spelandet för en vuxen, kanske med tidigare spelproblem, kanske inte, som har tillgång till det stort sett dygnet runt - dessutom i kombination med det erkänt effektiva smörjmedlet alkohol? Vi drar med jämna mellanrum ut rapporter över inbetalingar (pengar som satsats) och utbetalingar (vinster) och den första är alltid minst dubbelt så stor som den andra. Spelarna dricker nästan ingenting. Utom kaffe. De vågar inte, för då skulle vi kunna be dem gå på grund av misstänkt överintag om vi märker att det börjar gå överstyr. Man får alltså kasta ut en kille som tagit en öl men inte den som står i baren och gråtande växlar sin sista femhundring för att stoppa den också i det omättliga sedelintaget. En av dem stod kvar utanför när jag gick hem efter stängning. Han bara grät. Han hade spelat bort 13.000 idag. En helt vanlig kille med ett helt vanligt jobb och framför allt en helt vanlig lön.

Det får allvarliga konsekvenser för ett serveringstillstånd om en gäst av kontrollmyndigheterna anses vara för berusad, påverkad av något annat eller minderårig. Det finns regler, kontroller och utbildningar för allt. För spelautomaterna finns tydligen bara en regel - blunda.

Jag är bedrövad. Fram med vinet!