Bratspaning på Stuureplan

Har varit på en fantastiskt trevlig kväll i vinsnobbars (av den goda sorten) sällskap på självaste Stureplan. De flesta fördomar jag haft bekräftades. Visserligen fanns det inga röda mattor, ingen hissmusik eller doft av No.5 när jag klev av tunnelbanan vid Östermalm - men så åker väl inte det Fina Folket kollektivt heller.
I restaurangens värme (hån)log jag däremot glatt mot småflickor i kortkort utan strumpbyxor men med högklackat som skyndade förbi (jag hade också haft jävligt bråttom i den utstyrseln i -19 grader) på jakt efter tisdagsnöjen och sugar daddys, samt åt slemmiga backslicks i Canada Goose-jackor köpta på pappas kredit, vackert matchade med ofodrade lackskor och tajtare byxor än något som finns i min garderob.
Lika roligt hade jag inte när det var vår tur att promenera mot närmaste t-bana i samma iskyla... men jag kom åtminstone levande hem med söta Linda på släp och slapp en tur på Spy Bar eftersom vårt sällskap skulle mötas på Söder (mina hoods). Sällskapet rullade i en annan riktning efter Lilla Baren, där vi tog en drink och jag återigen iakttog en spännande skillnad på ståckhålmare och vanliga människor i konversation. Frågar du en Göteborgare i Göteborg om han/hon är ifrån Göteborg, svarar denne med största sannolikhet "klart ja e frå Jöööööööööteborj, enna". Fråga en Falkenbergare/ Norrlänning/ Vart du Vill, om samma sak och personen ifråga svarar stolt att ja, jag är härifrån!
Frågar du en ståckhålmare svarar de vagt. "Ja, jag är uppvuxen här, men... jag gick i skola någon annanstans." "Ja, jag gick i skolan här, men mina föräldrar kommer från Värmland." "Ja, jag är född och uppväxt i Ståckhålm, men efter det har jag bott i blaha-blaha." Det verkar inte finnas en enda infödd som inte känner behov av att ursäkta sitt ursprung? Mer om detta i ett senare inlägg, känner jag.

Efter att ha försökt gå hemåt i tre olika riktningar fick stoltheten ge vika för överlevnadsinstinkten och jag lät Linda visa vägen (alla gathörn ser lika ut här, okej???) hem till min hemliga lya där vinet stod och skrek övergivet i skåpet. Vi fann oss tillrätta på mattan som är min enda möbel, talade om allt och ingenting i flera timmar och när hennes telefon ringde för miljonte gången (hon ÄR kanonskön och från västkusten, men har bott här rätt länge och räknas numera till de Upptagna Människorna) kastade jag in handduken medan hon drog på efterfest i Kissgången (don't ask).
Och här sitter jag nu, och sneglar längtansfullt mot luftmadrassen som om jag plötsligt skulle få en god natts sömn utan störningsmoment som skolpatruller, festgäng på väg hem från krogen, trippelparkerade bilar vars larm går samtidigt när nämnda gäng går förbi och snöröjning på taket för fjärde morgonen i rad (lägg märke till att det inte har snöat på en vecka. Taken är mer skottade än gatorna, kan jag lova).

Godnatt, då!