Teflonhjärna, kevlarsjäl och järnvilja

Något av det värsta jag vet är att inte vara bäst på det jag gör. Därför brukar jag se till att bli det.

Jag är helt ny på det här med pluggande, och kanske är mina krav på mig själv orealistiska, men första veckan har varit nedslående. Hur kan alla andra hinna läsa 2000 sidor på en vecka, och (att hinna läsa dem är inget problem) framför allt förstå och komma ihåg det så bra att de kan diskutera runt alternativen, ställa intelligenta följdfrågor och kommentera så att både klass och lärare häpnar?
Jag är i underläge. Och där trivs jag inte så bra.

För övrigt är vi en bra och heterogen klass, de flesta är i min ålder (yngst 21 och äldst 44) och har också jobbat några år innan de hittade hit. Engagerade lärare och intressanta ämnen.
På Välkomstdagen (bara ordet ger mig rysningar, jag tänker direkt på charterresor där reseledarna bjuder/ tvingar alla på välkomstträff för att rekommendera ställen de troligtvis har personliga avtal med och generellt hetsar alla stackars Svenssons till 1000 aktivitetsanmälningar, jag har aldrig varit med på någon men gissar att det är det som händer, för sen ser man inte stackarna mer annat än i hotellbaren och tillhörande restaurang, de vågar inte ens gå till stranden) var jag med på alla föreläsningar om studieteknik och guidade biblioteksturer och språkverkstadens rekommendationer och fan och hans moster.
Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så dum i huvudet jämfört med de flesta andra - ingenting fastnar ju!

Här har man gått runt större delen av livet och trott att man var smart, kanske till och med lite smartare än medeltalet. En illusion som snabbt togs ifrån mig då jag redan i första kapitlet av socialpsykologiboken lärde mig att det går 85% av jordens befolkning runt och tänker. Att de är lite smartare än genomsnittet, alltså.

I alla fall slutade dagen bättre, när jag hittade ett par trevliga tjejer jag kände igen från introduktionen, och vi tog ett par öl tillsammans på campus och tunnelbanan åt samma håll efteråt. De visade sig vara ståckhålmare båda två. De första trevliga jag mött. Eller så var jag överdrivet mottaglig och tacksam för lite sällskap och skratt. Man är ju inte så stenhård som man verkar på t-banan eller ensam på väg hem ifrån Ölfabriken (där jag för övrigt mer eller mindre tackat för mig. Åtminstone för ett par månader framöver. Jag hinner inte. Det är första gången jag erkänner för mig själv att jag tagit på mig för mycket på samma gång. Först tänkte jag tackla det som jag brukar och hitta energi, tid och vilja på något märkligt sätt, men när jag väl bestämt mig fick jag en sorts frid i själen. I en liten, liten del av själen), liksom.

För att klara detta - och jag är på första veckan av 156 - måste jag lita på att ifall inte min intelligens räcker till, måste jag bara vara envisast och tvinga mig själv att lära mig hur man lär sig. Det är ett tag sedan sist.
Jag kommer att fixa detta.
Jag kan bli bäst på det här med.
Jag måste bara försöka lite mer.

Jag återkommer.