Ursäkta att du blev på tjocken.

De finns överallt. De stoppar inte för någon eller något. De förväntar sig respekt och förtur, men skulle aldrig drömma om att själva bete sig så.

Idag ska det handla om barnvagnsterroristerna.
(Jag har massor av vänner med söta små barn som är lika bra människor nu som förr, så detta gäller inte alla. Men alldeles för många andra.)

Ni vet vilka jag talar om.
Trakasserierna börjar egentligen långt innan de små underverken krystats ut, främst genom bilder på Facebook och liknande beklagligt ocensurerade mötesplatser. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Nakna kvinnor är också vackert. Men det betyder inte att jag vill se en kombination av de båda i form av närbilder på någons sträckmärken och läckande bröst - behåll kläderna på, snälla!

I tidningar och media generellt får man en varning om "starka bilder" innan något chockerande visas. Så att man får valmöjligheten. Jag skulle vara grymt tacksam om vi kunde göra detta till en norm också i andra sammanhang.
"Bara så att ni vet lägger jag strax upp lite bilder från förlossningen precis när de klipper upp min mustachprydda vulva från anus till klitoris och en blodig, slemmig klump slinker ut i en fors av kroppsvätskor. Jag råkar visst bajsa lite samtidigt."
Bra, då vet jag, tack! Kollar en annan sida så länge.

Och provocerande intima stunder förevigade med kamera, som utan vidare förstör aptiten för flera dagar framåt, är bara upptakten till flera år i hänsynslöshetens tecken.

Mitt på trottoaren oavsett trängsel rullar de fram, och stannar gärna rätt som det är för att dulla och gulla lite även om det medför att det blir gångtrafikstockning. Vid övergångsställena använder de vagnen som murbräcka genom folkmassan för att komma längst fram, då har de plötsligt bråttom. I kollektivtrafiken menar de att de självklart har företräde genom spärrarna, och väl på tåget ska de helst ha två sittplatser - en till sina barnafödande arslen och en till blöjväskan. Har man lite äldre barn också, kan de passa på att äta till exempel yoghurt under resans gång som de spiller på medpassagerarna vid varje inbromsning. Sådant behöver man tydligen inte be om ursäkt för när man är mor. Barnvagnen ställs framför dörren och gud nåde den som råkar stöta till den på väg ut eller in mitt i rusningstimmen. Väl framme vid målet kliver de av baklänges och drar vagnen efter sig utan tanke på pendlarna som står packade som sillar utanför och väntar på att stiga på och nu blir omilt knuffade åt alla håll.
Så bär det av till fiket. Där träffas de gärna i skränande flockar och diskuterar högt och ljudligt (eftersom bebisarna skriker för full hals) vilka enorma framsteg som gjorts sedan sist. Det kan vara allt ifrån att ha fått fast avföring till läkande sårskorpor på bröstvårtorna. Fascinerande för oss andra som hade oturen att välja just det cafét. Mitt under seansen fläker de rätt som det är upp tröjan och rullar fram en tutte ur en fläckig behå, lägger den på bordet och ungen brevid. Enda fördelen med det är att barnet under några minuter är tyst. Så torkar de av spilld mjölk som skvätt på kläder, barn och bord för att sedan räcka servetten till servitrisen som ska ta hand om deras mänskliga avfall.

När buffelhjorden drar vidare en stund senare förväntas hela stället resa sig upp så de kommer ut och förbi i bredd. Den som sitter kvar får onda ögat.
Mammorna har ju ändå förtjänat vår respekt genom den häpnadsväckande prestationen att bli på smällen.
Vi ska vara tacksamma för att de drar sitt strå till befolkningsstacken och säkrar vår arts fortlevnad medan de tacklar oss i knävecken med vagnarna när vi inte kommer ur vägen snabbt nog. Eller?

När det blir dags för mig att vidareföra mina goda gener ska jag försöka komma ihåg vad jag tyckte om mammamaffian. Påminn mig gärna.