Vuxna män gör saker tillsammans

Blodiga snigelspår längs plexiglaset, ljudet av ben som knäcktes, kvävda skrik av smärta, huliganslagsmål och domarlynchning var vad jag hade förväntat mig. Förutfattade meningar - jag?

Riktigt så var det ju inte. Men väl stenhårda tacklingar mot sargen, en del testosteronstinna sammandrabbningar på isen och en spänning utan dess like!

Den hatiska ståckhålmsklacken satt på andra sidan och använde mindre tid till att heja på sitt lag än att skymfa bortaspelarna. Människor på sitt allra sämsta skrek ut sin avsky över nederlaget då de låg under och och sjöng hånfulla hatramsor när de kvitterat. Över sina huvuden hade de hängt en stor banner med orden "Vi Lever För Det Här" och jag tvivlade inte det minsta.
Å andra sidan är det första gången jag överhuvudtaget ser storstadsborna yttra någon slags känslor, och jag antar att de har rätt mycket av den varan uppdämt som för eller senare måste uttryckas. Om det enda tillfälle då de kan vara sig själva är i ett folkhav bland tusentals andra så är det mer sorgligt än provocerande.
HV:arna var däremot ett trevligt, blandat gäng och hejasångerna var kärleksfulla och uppmuntrande. De nappade inte på betet en enda gång med ett elakt svar.
Jag trivdes. Och jag hejade, vrålade, sjöng, applåderade och bet på naglarna i nervositet när det blev sudden death och "vårt" lag hade en kille utvisad för "hooking" (kul, det låter som en helt annan sorts förseelse). Matchen slutade oavgjort. Jag måste prova det här igen.

I skolan har vi förövrigt haft heldag och delat in oss i mindre studiegrupper efter intressanta konstellationsövningar och nu vet jag vilka fyra som ska dela min ångest över tentor och stressläsning ett par månader framöver. Vi ska befästa vår gruppstatus genom en vinkväll någon gång i snar framtid. Jag har en grupp! Nu känns allt bättre.

G'natt!